Jaha, då var det dags att börja slå in julklappar. Eftersom detta bara sker en gång varje år hinner jag aldrig utveckla någon känsla för det. Kanske främst med tanke på att jag helst låter butiksbiträdet sköta arbetet, så jag ska slippa skämmas för mina miserabla ansträngningar.
Egentligen hatar jag att köpa presenter; ännu mer att slå in dem.
Givetvis vill jag ge de människor som förtjänar presenter något riktigt bra. Problemet är bara att allt ser likadant ut för mig. En dålig dag skulle jag säkert kunna köpa något Sara gillar till Johan, eller tvärt om. Min syster, Sara, tycks däremot ha ett sjätte sinne för presenter - en egenskap som jag tror gör att vissa föremål "lyser starkare", eller kanske till och med har mitt och andras namn lite lätt flytandes över dem, så att hon enkelt att se vad hon ska köpa.
Så det är med en smula genuin ångest jag köper presenter. Varje år.
Själva inslagningen är egentligen inte så farlig, det brukar gå åt helvete, och det gör mig vanligvis inte så mycket. Det är trots allt innehållet som är viktigast. Men i år har jag bestämt mig för att det ska bli bra. Åt minstone lika bra som de andra från butikerna.
I övrigt är jag fortfarande arbetslös. Inte ens ostfabriken som Oscar och Mackan jobbat på har plats. Jävla lågkonjuktur.
To be continued ..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är en orättvis värld vi lever i, vissa verkar precis som du skriver födas med en holistisk förmåga att kunna gå rakt in i en butik, fram till rätt föremål på första försöket, köpa det och sedan ge bort det med maximalt resultat. Andra är helt clueless, går in i en butik, velar och känner ångesten krypa på - man vill ju såklart ge bort något fint till dem man tycker om. Men vad är fint då? Nästa år ska jag se till att ha med mig en riktig present-expert när jag julshoppar... Det är något jag lärt mig i min korta livstid. Btw: det där ordet man skriver in innan man kan skicka iväg kommentaren är "thurd"(=bajskorv) för mig. :/
Skicka en kommentar