På många sätt.
Morten och Sara firar tyvärr inte med mig denna afton då Öland tydligen lockade mer.
Johan har börjat använda ett för honom nytt uttryck: Storstadskomplex. Och det stämmer faktiskt ganska så bra in på flera invånare i guldstaden. Lite som de finare delarna av Texas (USA). Snobb-bönder med en annorlunda, något irriterande dialekt.
Hur som helst.
Nu väntar jag på att duschen ska bli ledig, sen om allt går bra kommer kvällen att flyta på i en rasande tempo, vilket jag också hoppas.
Ett gott nytt år till er alla!
onsdag 31 december 2008
onsdag 24 december 2008
Jul i afton
Och i skrivande stund att det precis börjat snöa! Även om det bara är ett fåtal flingor så känns det riktigt härligt.
Smömannen Kalle - direkt från Norge.
God Jul!
Smömannen Kalle - direkt från Norge.
God Jul!
onsdag 17 december 2008
McDonalds
67:-/timmen. 5 timmar utan rast. Hemska minnen från tiden jag spenderade på det förfärliga stället. Jag kan inte tänka mig ett värre jobb inom restaurangbranschen för den lönen.
Men...
Hur kan man motstå en Doubble Cheezeburger?
Den underbara smaken av onyttiga komponenter som blandat i munnen. Tryggheten: vetskapen om att det alltid smakar likadant. Att det går så snabbt och till ett överkompligt pris.
Hat-kärlek i dess esse.
Men...
Hur kan man motstå en Doubble Cheezeburger?
Den underbara smaken av onyttiga komponenter som blandat i munnen. Tryggheten: vetskapen om att det alltid smakar likadant. Att det går så snabbt och till ett överkompligt pris.
Hat-kärlek i dess esse.
tisdag 16 december 2008
Presenter + Ångest
Jaha, då var det dags att börja slå in julklappar. Eftersom detta bara sker en gång varje år hinner jag aldrig utveckla någon känsla för det. Kanske främst med tanke på att jag helst låter butiksbiträdet sköta arbetet, så jag ska slippa skämmas för mina miserabla ansträngningar.
Egentligen hatar jag att köpa presenter; ännu mer att slå in dem.
Givetvis vill jag ge de människor som förtjänar presenter något riktigt bra. Problemet är bara att allt ser likadant ut för mig. En dålig dag skulle jag säkert kunna köpa något Sara gillar till Johan, eller tvärt om. Min syster, Sara, tycks däremot ha ett sjätte sinne för presenter - en egenskap som jag tror gör att vissa föremål "lyser starkare", eller kanske till och med har mitt och andras namn lite lätt flytandes över dem, så att hon enkelt att se vad hon ska köpa.
Så det är med en smula genuin ångest jag köper presenter. Varje år.
Själva inslagningen är egentligen inte så farlig, det brukar gå åt helvete, och det gör mig vanligvis inte så mycket. Det är trots allt innehållet som är viktigast. Men i år har jag bestämt mig för att det ska bli bra. Åt minstone lika bra som de andra från butikerna.
I övrigt är jag fortfarande arbetslös. Inte ens ostfabriken som Oscar och Mackan jobbat på har plats. Jävla lågkonjuktur.
To be continued ..
Egentligen hatar jag att köpa presenter; ännu mer att slå in dem.
Givetvis vill jag ge de människor som förtjänar presenter något riktigt bra. Problemet är bara att allt ser likadant ut för mig. En dålig dag skulle jag säkert kunna köpa något Sara gillar till Johan, eller tvärt om. Min syster, Sara, tycks däremot ha ett sjätte sinne för presenter - en egenskap som jag tror gör att vissa föremål "lyser starkare", eller kanske till och med har mitt och andras namn lite lätt flytandes över dem, så att hon enkelt att se vad hon ska köpa.
Så det är med en smula genuin ångest jag köper presenter. Varje år.
Själva inslagningen är egentligen inte så farlig, det brukar gå åt helvete, och det gör mig vanligvis inte så mycket. Det är trots allt innehållet som är viktigast. Men i år har jag bestämt mig för att det ska bli bra. Åt minstone lika bra som de andra från butikerna.
I övrigt är jag fortfarande arbetslös. Inte ens ostfabriken som Oscar och Mackan jobbat på har plats. Jävla lågkonjuktur.
To be continued ..
tisdag 9 december 2008
Att sälja sig själv
Jag har aldrig haft svårt för att propagera för någonting. En produkt, en åsikt: inga problem. När det kommer till mig själv däremot, känns det motbjudande att hitta formuleringar som får mig att framstå som det perfekta valet.
Jag pratar om CV. Curriculum Vitae. Få arbetsgivarna att höja på ögonbrynen. Plocka fram godbitarna och sopa alla dåliga sidor under mattan.
Och det känns så löjligt. Att inte få skriva sanningen. Eller i alla fall att slippa vara så djävla pretentiös och felfri.
CV:t är i alla fall klart, och det blev väldigt bra. Så nu kan den enorma mängden sökande arbetsgivare börja lägga bud på mig, i denna trevliga lågkonjuktur. Sen får vi se när klubban faller och vart jag hamnar.
Jag pratar om CV. Curriculum Vitae. Få arbetsgivarna att höja på ögonbrynen. Plocka fram godbitarna och sopa alla dåliga sidor under mattan.
Och det känns så löjligt. Att inte få skriva sanningen. Eller i alla fall att slippa vara så djävla pretentiös och felfri.
CV:t är i alla fall klart, och det blev väldigt bra. Så nu kan den enorma mängden sökande arbetsgivare börja lägga bud på mig, i denna trevliga lågkonjuktur. Sen får vi se när klubban faller och vart jag hamnar.
fredag 5 december 2008
The Office Us! (Igen).
Det roligaste avsnittet hittills. Jag har träningsvärk i magen. På riktigt.
http://you.video.sina.com.cn/pg/topicdetail/topicPlay.php?tid=2118567&uid=1449344870#16635692
http://you.video.sina.com.cn/pg/topicdetail/topicPlay.php?tid=2118567&uid=1449344870#16635692
onsdag 3 december 2008
Hahaha..
Hur socialt handikappad får man bli? Joe Jättegorillan, filmen. "wemawembo wawaseki wakaki wawawimbiwada." Disney i sitt allra mest fördomsfulla esse. Pekoral: en underdrift. Vem kan leva med sig själv efter att ha skapat en sådan film? Har ont i magen av skratt.
måndag 1 december 2008
Kopierade från Lasse som i sin tur kopierade från John
JUST NU:
DE SENASTE 24 TIMMANRA, HAR DU:
klädsel: Ganska så naket
frisyr: Tillplattad
låt: Bigmouth Strikes Again
tv: Avstängd
vill ha: Det sista ackordet till I'd rather dance with you
dricka: Rooibos Vanilj
SENASTE PERSON SOM:
sov i din säng: Hanna
såg dig gråta: Vet ej
fick dig att gråta: Vet ej
fick dig att börja skratta: Pappa (tragiskt nog en ordvits)
du gick på bio med: Hanna
du gick på stan med: Stefan
skickade ett e-mail till dig: Vet ej
skickade ett sms till dig: Sara
HAR DU NÅGONSIN:
sagt "jag älskar dig" till någon och menat det: Ja
bråkat med ditt husdjur: Haha. Kan inte minnas att jag har haft häftiga diskussioner med min Katt, nej
drömt något helt galet och så har det hänt dig nästa dag: Nej, tyvärr
EXTRA STUFF:
vad är du mest rädd för: Total ensamhet
vart vill du gifta dig: Var som helst förutom i kyrkan eller andra religiösa platser
kör du bil: Övningskör :/
har du ett jobb: Nej
gillar du att ha folk omkring dig: För det mesta: ja
är du ett hälsofreak: Är väl lite utav en periodare
är du ensam nu: Ja
låtar som fastnar i ditt huvud ofta: Hemska klassiker som jag egentligen inte gillar
FAVORIT:
rum i huset: Mitt
parfym: Sergio Tacchini
månad: Juni
mat: Stekhusets Oxfilé
dricka ute: Fest: Öl. Annars: Mineralvatten
dricka hemma: Te, pärondryck
djur: Hundar/Katter med personlighet.
DE SENASTE 24 TIMMANRA, HAR DU:
gråtit: Nej
köpt någonting: Ja
varit sjuk: Njae
sjungit: Ja
sagt "jag älskar dig": Ja
saknat någon: Ja. Flytta hem för fan!
kramat någon: Ja
onsdag 19 november 2008
Synder, synder, synder!
En vecka, all inclusive i Egypten från och med imorgon 15.00, då planet landar i Hurghada - slutdestinationen.
Hoppas på en alldeles överdräglig tid med vulgära mängder onyttigheter. Nästan olagligt bra ska det bli.
Återkommer med detaljer. Njut av regnet!
Hoppas på en alldeles överdräglig tid med vulgära mängder onyttigheter. Nästan olagligt bra ska det bli.
Återkommer med detaljer. Njut av regnet!
måndag 17 november 2008
Ju fler kockar desto bättre soppa.
Att det inte finns ett enda jobb i den här staden som passar mig är synnerligen märkligt. Läste en artikel för ett tag sedan som pekade på att det skulle finns ett överskott av ekonomer i Sverige. Platsbanken visar den exakta motsatsen. Det verkligen kryllar av möjligheter. För dem. Flaskhalsen tycks snarare röra enkla, "icke-kvalificerade" yrken som lagerarbetare, personlig assistent etc, där efterfrågan känns lika obefintlig som Mona Sahlins chanser till att bli en bra statsminister.
Men det finns hopp, (för arbetstillfällena åtminstone), i och med att nya företag etablerar sig i utkanten av Kalmar. Nu finns det fler alternativ än McDonalds och Netto. Tack för det.
Antar att det är dags att ta tummen ur och börja söka jobb; efter min välförtjänta semester!
Det är väldigt simpelt. Fler intressenter => fler arbetstillfällen => mer pengar <=> ekonomisk tillväxt.
Med andra ord: Ju fler kockar desto bättre soppa.
Men det finns hopp, (för arbetstillfällena åtminstone), i och med att nya företag etablerar sig i utkanten av Kalmar. Nu finns det fler alternativ än McDonalds och Netto. Tack för det.
Antar att det är dags att ta tummen ur och börja söka jobb; efter min välförtjänta semester!
Det är väldigt simpelt. Fler intressenter => fler arbetstillfällen => mer pengar <=> ekonomisk tillväxt.
Med andra ord: Ju fler kockar desto bättre soppa.
fredag 14 november 2008
Adjö EQ!
Jag hade fel i inlägget "6 dagar" och jag är väldigt glad för det. Att jag hade fel.
Vi slutade inte alls där vi började. De sista dagarna kan nog innehålla de mest minnesvärda stunderna av det man en gång aldrig trodde skulle ta slut.
I Tisdags fick en tunnel, i brist på andra alternativ, bli utgångspunkt för fest. Det var kallt. Det ekade. Det kom cyklister och Eksjö-bor som var lika glada som vanligt att se oss lumpare, men det var trevligt trots omständigheterna. Riktigt trevligt. Pizzan som ett par timmar tidigare avnjutits måste ha absorberat upp en betydande mängd alkohol, (jag tror inte direkt att lumpen förbättrar ölsinnet - snarare öl-lusten). Fyllan var nämligen till en början helt frånvarande. Och då hade jag och Gabbe ändå delat på en sjuttis.
Att kvällen sen blev jävligt lyckad var tack vare alla sköna människor som valde att hänga med ut istället för att kolla på tv eller sitta vid sina datorer.
Dagen därpå gick vi på något som kallas för Muckargala. Jag hade inga förväntningar. Vi fick medaljer och som bonus fick vi lyssna på regementschefen i 30 minuter... Skämt åsido.
Men den riktiga höjdpunkten var faktiskt bandet som spelade kort därefter. Hela 5:e kompaniet stod längst fram och röjde medan resten satt och klappade händerna lite halvhjärtat.
Kompanichefen stage-divade mitt i alltihopa och andra befäl var också framme vid scenen. Riktigt kul att även Bengtsson kunde släppa loss. (Att han kunde unna sig något sådant i militära kläder var otänkbart. Civilt, för många, likaså).
I Torsdags, dagen före Dagen, hade vi en plutonskväll. Byrlén hade skrivit en veckodagbok och citat från första veckan i lumpen, till slutövningen. Verkligen klockrent och djävligt uppskattat av både oss och befälen. Det ska han ha ett stort Tack för. Utöver alla citat visade Dahl och co bilder från det gågna året. Vissa såg ut att ha åldrats flera år sedan inryck. Kvällen bestod även om diverse tävlingar som Daun hade vävt ihop. Ölsvepande (3 av 4 spydde), ätartävling - godis indränkt i kaffe med förbundna händer och ögonbindel, samt 200g choklad på tid. Som gruppchef slapp jag allt, haha! Folk erkände snuskiga och, ja, jävligt äckliga saker som de har sett/gjort under lumpen. Sen hann det inte bli så mycket mer den kvällen.
Muck:
Kändes lite som studenten, fast betydligt mer förvirrat. Daun berättade om sig själv för första gången, även om mycket information har läckt från andra befäl som han nämnde, skrattandes.
Jag har inte förstått det än, att jag är befriad från lumpens kätting - som förmodligen har fått en lite för hård beskrivning från min sida. Det fanns flera stunder då det var riktigt roligt.
Förmodligen kommer känslan krypandes först på Söndag, kring 20 på kvällen, då bussen hade tagit mig tillbaka till Eksjö, om det inte hade varit slut. Först då kommer jag veta hur det känns.
Nu sitter jag med en öl och väntar på Pettersson som borde dyka upp inom 10 minuter. Ikväll är det fest. Det är trots allt en väldigt lycklig dag för de flesta av oss och just nu är jag väldigt glad.
Jag önskar alla ur min kära pluton EQ en ljus framtid, det gör jag verkligen. Tack för allt. Både de mörka och ljusa stunderna. Jag ångrar ingenting! ;)
5411
Vi slutade inte alls där vi började. De sista dagarna kan nog innehålla de mest minnesvärda stunderna av det man en gång aldrig trodde skulle ta slut.
I Tisdags fick en tunnel, i brist på andra alternativ, bli utgångspunkt för fest. Det var kallt. Det ekade. Det kom cyklister och Eksjö-bor som var lika glada som vanligt att se oss lumpare, men det var trevligt trots omständigheterna. Riktigt trevligt. Pizzan som ett par timmar tidigare avnjutits måste ha absorberat upp en betydande mängd alkohol, (jag tror inte direkt att lumpen förbättrar ölsinnet - snarare öl-lusten). Fyllan var nämligen till en början helt frånvarande. Och då hade jag och Gabbe ändå delat på en sjuttis.
Att kvällen sen blev jävligt lyckad var tack vare alla sköna människor som valde att hänga med ut istället för att kolla på tv eller sitta vid sina datorer.
Dagen därpå gick vi på något som kallas för Muckargala. Jag hade inga förväntningar. Vi fick medaljer och som bonus fick vi lyssna på regementschefen i 30 minuter... Skämt åsido.
Men den riktiga höjdpunkten var faktiskt bandet som spelade kort därefter. Hela 5:e kompaniet stod längst fram och röjde medan resten satt och klappade händerna lite halvhjärtat.
Kompanichefen stage-divade mitt i alltihopa och andra befäl var också framme vid scenen. Riktigt kul att även Bengtsson kunde släppa loss. (Att han kunde unna sig något sådant i militära kläder var otänkbart. Civilt, för många, likaså).
I Torsdags, dagen före Dagen, hade vi en plutonskväll. Byrlén hade skrivit en veckodagbok och citat från första veckan i lumpen, till slutövningen. Verkligen klockrent och djävligt uppskattat av både oss och befälen. Det ska han ha ett stort Tack för. Utöver alla citat visade Dahl och co bilder från det gågna året. Vissa såg ut att ha åldrats flera år sedan inryck. Kvällen bestod även om diverse tävlingar som Daun hade vävt ihop. Ölsvepande (3 av 4 spydde), ätartävling - godis indränkt i kaffe med förbundna händer och ögonbindel, samt 200g choklad på tid. Som gruppchef slapp jag allt, haha! Folk erkände snuskiga och, ja, jävligt äckliga saker som de har sett/gjort under lumpen. Sen hann det inte bli så mycket mer den kvällen.
Muck:
Kändes lite som studenten, fast betydligt mer förvirrat. Daun berättade om sig själv för första gången, även om mycket information har läckt från andra befäl som han nämnde, skrattandes.
Jag har inte förstått det än, att jag är befriad från lumpens kätting - som förmodligen har fått en lite för hård beskrivning från min sida. Det fanns flera stunder då det var riktigt roligt.
Förmodligen kommer känslan krypandes först på Söndag, kring 20 på kvällen, då bussen hade tagit mig tillbaka till Eksjö, om det inte hade varit slut. Först då kommer jag veta hur det känns.
Nu sitter jag med en öl och väntar på Pettersson som borde dyka upp inom 10 minuter. Ikväll är det fest. Det är trots allt en väldigt lycklig dag för de flesta av oss och just nu är jag väldigt glad.
Jag önskar alla ur min kära pluton EQ en ljus framtid, det gör jag verkligen. Tack för allt. Både de mörka och ljusa stunderna. Jag ångrar ingenting! ;)
5411
söndag 9 november 2008
SM-guld!
Vilken dag! Kalmar har vunnit sm-guld för första gången. Känns fantastiskt bra. Befälen var sympatiska nog att ge mig två timmars permission för att se matchen. Med Anton som sällskap. Det tackar jag dem för. Mycket.
Nu skall kvällen firas med onyttigheter i alla dess former. Sen blir det ett par avsnitt av The Office us samt rooibos som jag... tyvärr inte har här. Fan också. Lumpens blaskiga lipton yellow label får duga tills jag kommer hem.
Men kvällen är en underbar sådan trots bristen på gott te.
5 dagar kvar.
Nu skall kvällen firas med onyttigheter i alla dess former. Sen blir det ett par avsnitt av The Office us samt rooibos som jag... tyvärr inte har här. Fan också. Lumpens blaskiga lipton yellow label får duga tills jag kommer hem.
Men kvällen är en underbar sådan trots bristen på gott te.
5 dagar kvar.
lördag 8 november 2008
The Office US
Vilka genier som skapat serien. Länge sen jag skrattade så mycket som till säsong 3 - den hittills bästa utgåvan. Den förgyller tristessen i lumpens sista skede på ett tidsanpassat och ja, perfekt sätt.
http://www.youtube.com/watch?v=tByGfhONqa8
http://www.youtube.com/watch?v=tByGfhONqa8
6 Dagar...
... Kvar till muck. Lumpens sista dagar kan äntligen räknas på en hand.
Dock kommer jag inte åka hem med enbart positiva känslor i bagaget. En saknad har redan gjort sig känd. En liten sådan. Jag kommer helt enkelt att sakna enkelheten. Rutiner, dock inte alla. (Aldrig mer gå upp 0600 varje morgon). Samt alla sköna stunder tillsammans i logementet. Inte med alla, men med ett fåtal härliga killar som troligvis kommer att lämna en viss tomhet efter sig.
Det ska bli skönt att äntligen få bestämma sina egna sovtider, mattider men kanske framför allt mat (sämre kvalité får man leta efter. Det slår till och med broskgrytorna på kagg)
Och att inte behöva ta order. Dryga befäl. FÄLT.
Vi har inte haft många lediga stunder sen Januari. I vissa fall har vi jobbat 19 timmar om dygnet. Men nu. Nu har vi ingenting att göra. Mina sista dagar i lumpen kommer att spenderas i förråd med material vi aldrig använt, inventering, slöa framför Tv:n med grabbarna, kolla på film.
Inte i pansarvagnen, stabstältet eller på skjutfältet.
Det är trots allt ganska så komiskt. Vi slutar där vi började.
Dock kommer jag inte åka hem med enbart positiva känslor i bagaget. En saknad har redan gjort sig känd. En liten sådan. Jag kommer helt enkelt att sakna enkelheten. Rutiner, dock inte alla. (Aldrig mer gå upp 0600 varje morgon). Samt alla sköna stunder tillsammans i logementet. Inte med alla, men med ett fåtal härliga killar som troligvis kommer att lämna en viss tomhet efter sig.
Det ska bli skönt att äntligen få bestämma sina egna sovtider, mattider men kanske framför allt mat (sämre kvalité får man leta efter. Det slår till och med broskgrytorna på kagg)
Och att inte behöva ta order. Dryga befäl. FÄLT.
Vi har inte haft många lediga stunder sen Januari. I vissa fall har vi jobbat 19 timmar om dygnet. Men nu. Nu har vi ingenting att göra. Mina sista dagar i lumpen kommer att spenderas i förråd med material vi aldrig använt, inventering, slöa framför Tv:n med grabbarna, kolla på film.
Inte i pansarvagnen, stabstältet eller på skjutfältet.
Det är trots allt ganska så komiskt. Vi slutar där vi började.
fredag 7 november 2008
Musiksmak - En långsam övergång
I början av 2008, efter väldigt många år av mer eller mindre bara hårdrock, började en annan typ av musik spelas från mina högtalare. Till en början skedde detta vid ytters få tillfällen. En långsam övergång från hårdrock till den tidigare väldigt illa omtyckta indie-genren inleddes.
Jag har alltid gillat The Smiths, men t.ex. Vapnet, The Whitest boy alive mfl. gick inte riktigt hem. Förut.
Vändpunkten måste nog ändå varit Rassle, för drygt 3 månader sen, när jag fick uppleva musiken "på riktigt". Först då förstod och kände jag glädjen som tidigare varit helt frånvarande.
Missförstå mig inte nu. Jag har inte blivit frälst eller bytt stil. Jag tycker fortfarande om hårdrock, nästan lika mycket som förut. Det blir inga stuprör och knappast någon snelugg, i alla fall inte än på ett bra tag.
http://www.youtube.com/watch?v=C9r9sQ6PHOM Ett smakprov.
Ett antal intressanta grupper:
Kings of convenience är en sensation som jag gått miste om alldeles för länge. Fy fan vilken bra musik. Sångaren från The whitest boy alive samt en till gitarrist/vocalist. Har ni inte hört dem så rekommenderar (kommenderar) jag er att söka upp låtar som know how, love is no big truth, i'd rather dance with you och misread. En given favorit.
Kanske inte heller är världens överraskning att The whitest boy alive också hamnar på listan. Inte helt olikt KoC (säkert delvis pga erlend øye - sångaren). Lugn rockig Indie.
The Smiths återigen. Har höjts ett antal steg/betyg under de senaste veckorna efter ett antal speltimmar på ipoden. Det absolut bästa banden inom indien någonsin. 98% tack vare Morrissey
Sen är det väl Billie the vision, Miss Li, Moto boy, Dekektivbyrån, Familjen och ett antal till som jag inte kommer på nu som var riktigt, riktigt bra under festivalen.
Summa Kardimumma: Indie är lite bra i alla fall.
Jag har alltid gillat The Smiths, men t.ex. Vapnet, The Whitest boy alive mfl. gick inte riktigt hem. Förut.
Vändpunkten måste nog ändå varit Rassle, för drygt 3 månader sen, när jag fick uppleva musiken "på riktigt". Först då förstod och kände jag glädjen som tidigare varit helt frånvarande.
Missförstå mig inte nu. Jag har inte blivit frälst eller bytt stil. Jag tycker fortfarande om hårdrock, nästan lika mycket som förut. Det blir inga stuprör och knappast någon snelugg, i alla fall inte än på ett bra tag.
http://www.youtube.com/watch?v=C9r9sQ6PHOM Ett smakprov.
Ett antal intressanta grupper:
Kings of convenience är en sensation som jag gått miste om alldeles för länge. Fy fan vilken bra musik. Sångaren från The whitest boy alive samt en till gitarrist/vocalist. Har ni inte hört dem så rekommenderar (kommenderar) jag er att söka upp låtar som know how, love is no big truth, i'd rather dance with you och misread. En given favorit.
Kanske inte heller är världens överraskning att The whitest boy alive också hamnar på listan. Inte helt olikt KoC (säkert delvis pga erlend øye - sångaren). Lugn rockig Indie.
The Smiths återigen. Har höjts ett antal steg/betyg under de senaste veckorna efter ett antal speltimmar på ipoden. Det absolut bästa banden inom indien någonsin. 98% tack vare Morrissey
Sen är det väl Billie the vision, Miss Li, Moto boy, Dekektivbyrån, Familjen och ett antal till som jag inte kommer på nu som var riktigt, riktigt bra under festivalen.
Summa Kardimumma: Indie är lite bra i alla fall.
onsdag 29 oktober 2008
Önskelista
Här är 100 filmer som jag vill se. Alla i fet stil äger jag redan, resten får ni gärna köpa till mig :)
2046
Akira Kurosawas drömmar
Ashes of Time
Vacuuming Completely Nude in Paradise (Orginaltitel)
Att leva
Avlyssningen
Be With You
Blissfully Yours
Blodets tron
Borgarklassens diskreta charm
Brazil
Brev från en död man
Broken Flowers
Brottsligt uppsåt
Chinatown
Chungking Express
Close-Up
Dagarna emellan
Days of Being Wild
Dekalogen 5: Du skall icke dräpa
Demonernas port
Den berusade ängeln
Den sjunde kontinenten
Den vilda flykten (Akira Kurosawa)
Den yttersta domen - livsdramat Andrej Rubljov
Det sjunde inseglet
Djävulsk gisslan (Polanski)
Dodes'ka-den
Doktor Zjivago
Dödsleken
Earthlings
Elefantmannen
En sensation
Fargo
Funny Games
Fönstret åt gården
Good bye, Lenin!
Gå och se!
Happiness
Helgon i neon
Himmel och helvete
Himmel över Berlin
Hyresgästen
Idioten (Kurosawa)
In the Mood for Love
Inland Empire
Ivans barndom
Kagemusha - spökgeneralen
Kniven i vattnet
Lawrence av Arabien
Lucky People Center International
Lyckliga tillsammans
Mandomsprovet
Me and You and Everyone We Know
Männen som trampade på tigerns svans
Natthärbärget
Nostalghia
När änglar faller
Offret
Onda män sover gott
Persepolis
Persona
Princess Mononoke
Ran
Rebecca
Repulsion
Requiem for a Dream
Revolvern
Riket (Serie, Lars von Trier)
Rosemarys baby
Rödskägg
Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (Har sett, men vill ha)
Sanjuro
Sierra Madres skatt
Sista skrattet
Solaris
Spegeln
Stalker
Sunset Boulevard
Surplus
Sátántangó
Tecknarens kontrakt
Tempo di viaggio
The Pianist
Till sista andetaget
Tystnaden
Universums sista dagar
Utpressning
Vad är klockan i Paris?
Vargens tid
Vem är rädd för Virginia Woolf?
Vi som älskade varann så mycket
Vincent (Kortfilm, Tim Burton)
Vägvisaren
Vägvälten och fiolen (Kortfilm, Andrej Tarkovskij)
Werckmeister Harmonies
Wonder Boys
Z00, liv skönhet död
Ådalen 31
Återkomsten
2046
Akira Kurosawas drömmar
Ashes of Time
Vacuuming Completely Nude in Paradise (Orginaltitel)
Att leva
Avlyssningen
Be With You
Blissfully Yours
Blodets tron
Borgarklassens diskreta charm
Brazil
Brev från en död man
Broken Flowers
Brottsligt uppsåt
Chinatown
Chungking Express
Close-Up
Dagarna emellan
Days of Being Wild
Dekalogen 5: Du skall icke dräpa
Demonernas port
Den berusade ängeln
Den sjunde kontinenten
Den vilda flykten (Akira Kurosawa)
Den yttersta domen - livsdramat Andrej Rubljov
Det sjunde inseglet
Djävulsk gisslan (Polanski)
Dodes'ka-den
Doktor Zjivago
Dödsleken
Earthlings
Elefantmannen
En sensation
Fargo
Funny Games
Fönstret åt gården
Good bye, Lenin!
Gå och se!
Happiness
Helgon i neon
Himmel och helvete
Himmel över Berlin
Hyresgästen
Idioten (Kurosawa)
In the Mood for Love
Inland Empire
Ivans barndom
Kagemusha - spökgeneralen
Kniven i vattnet
Lawrence av Arabien
Lucky People Center International
Lyckliga tillsammans
Mandomsprovet
Me and You and Everyone We Know
Männen som trampade på tigerns svans
Natthärbärget
Nostalghia
När änglar faller
Offret
Onda män sover gott
Persepolis
Persona
Princess Mononoke
Ran
Rebecca
Repulsion
Requiem for a Dream
Revolvern
Riket (Serie, Lars von Trier)
Rosemarys baby
Rödskägg
Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (Har sett, men vill ha)
Sanjuro
Sierra Madres skatt
Sista skrattet
Solaris
Spegeln
Stalker
Sunset Boulevard
Surplus
Sátántangó
Tecknarens kontrakt
Tempo di viaggio
The Pianist
Till sista andetaget
Tystnaden
Universums sista dagar
Utpressning
Vad är klockan i Paris?
Vargens tid
Vem är rädd för Virginia Woolf?
Vi som älskade varann så mycket
Vincent (Kortfilm, Tim Burton)
Vägvisaren
Vägvälten och fiolen (Kortfilm, Andrej Tarkovskij)
Werckmeister Harmonies
Wonder Boys
Z00, liv skönhet död
Ådalen 31
Återkomsten
Yes, yes, yes!!!
3-1!!!!!
Nu är -nästan- guldet säkrat. Underbart, verkligen underbart!.
Halsen, (som verkligen borde fått vila), kommer nog att kräva en något längre återhämtning än väntat. Hur som helst, 3-1, det är det enda viktiga.
"KFF är bäst!"
måndag 27 oktober 2008
Mitt livs sämsta köp
Filmboxen "Serial Killer Collection".
Boxen innehåller följande filmer:
Zodiak killer
BTK killer
Green river killer samt Black Dahlia.
BTK kan nog vara det sämsta jag någonsin sett. Billiga porrfilmsvinklar, vidrigt kassa skådespelare. Man skulle kunna kalla filmen för unik. Unik för att det är så fruktansvärt dålig. Hela självplågan är dessutom extremt tjatig eftersom samma saker bara händer om och om igen, utan variation.
Såg filmen på väg hem från lumpen. Hela bussen applåderade när den stängdes av efter kanske 45 minuter, (kändes som en evighet). Regissören Ulli Lommel måste vara något av en sadist, för det gör ont att se på smörjan han producerar.
Usch.
Boxen innehåller följande filmer:
Zodiak killer
BTK killer
Green river killer samt Black Dahlia.
BTK kan nog vara det sämsta jag någonsin sett. Billiga porrfilmsvinklar, vidrigt kassa skådespelare. Man skulle kunna kalla filmen för unik. Unik för att det är så fruktansvärt dålig. Hela självplågan är dessutom extremt tjatig eftersom samma saker bara händer om och om igen, utan variation.
Såg filmen på väg hem från lumpen. Hela bussen applåderade när den stängdes av efter kanske 45 minuter, (kändes som en evighet). Regissören Ulli Lommel måste vara något av en sadist, för det gör ont att se på smörjan han producerar.
Usch.
söndag 12 oktober 2008
13/10
Parentes 1: Läste precis ut Flyga Drake, troligtvis den bästa bok jag någonsin läst.
Parentes 2: Jag har märkt en tendens i mitt bloggande. Jag skriver i klagande anda och poängterar nästan alltid sånt som har varit dåligt. Varför vet jag inte. Kanske för att det är enklare att gnälla? Att klagomålen rättfärdigas när de hamnar på papper.
Det som har hänt:
Jag var på Elins begravning för ett antal veckor sedan.
Bar kistan.
Det var tungt - psykiskt. En gammal man som höll i själva begravningen började helt plötsligt att ställa frågor om lumpen (jag hade permissions-uniformen på mig), lämpligt enligt honom. Idiot.
Sen har det varit massor av fält. Meningslöst fält. Nu är det bara slutövning och vård kvar.
Jag måste dock erkänna att jag är livrädd inför den kommande perioden. Vad ska man göra när smekmånaden efter lumpen är slut? Skaffa jobb i Kalmar? Studera? Norge?
Först blir det i alla fall körkort.
Sen ska jag försöka att uppdatera bloggen lite mer frekvent.
Parentes 2: Jag har märkt en tendens i mitt bloggande. Jag skriver i klagande anda och poängterar nästan alltid sånt som har varit dåligt. Varför vet jag inte. Kanske för att det är enklare att gnälla? Att klagomålen rättfärdigas när de hamnar på papper.
Det som har hänt:
Jag var på Elins begravning för ett antal veckor sedan.
Bar kistan.
Det var tungt - psykiskt. En gammal man som höll i själva begravningen började helt plötsligt att ställa frågor om lumpen (jag hade permissions-uniformen på mig), lämpligt enligt honom. Idiot.
Sen har det varit massor av fält. Meningslöst fält. Nu är det bara slutövning och vård kvar.
Jag måste dock erkänna att jag är livrädd inför den kommande perioden. Vad ska man göra när smekmånaden efter lumpen är slut? Skaffa jobb i Kalmar? Studera? Norge?
Först blir det i alla fall körkort.
Sen ska jag försöka att uppdatera bloggen lite mer frekvent.
måndag 8 september 2008
note to self
"Du är den vackraste av änglar och jag älskar dig så högt"
- går att urskilja bland massor av tråkigt tjaffs om folks mammor, dagar till muck samt ett antal slarvigt ritade kukar, i taket över min säng.
Det är det sista jag ser varje natt innan jag somnar. Och trots att det inte är särskilt djupt eller poetiskt, värmer texten ändå på något sätt. Den skänker ett slags lugn i lumpens annars oroliga vardag.
- går att urskilja bland massor av tråkigt tjaffs om folks mammor, dagar till muck samt ett antal slarvigt ritade kukar, i taket över min säng.
Det är det sista jag ser varje natt innan jag somnar. Och trots att det inte är särskilt djupt eller poetiskt, värmer texten ändå på något sätt. Den skänker ett slags lugn i lumpens annars oroliga vardag.
tisdag 2 september 2008
Nyheter från skogen
Sambandsutbildningen går att jämföra med ett plåster. Ett plåster som långsamt slits bort från valfri kroppsdel. Segt och smärtsamt. Men snart är det över. I alla fall utbildningsveckorna.
Idag fick vi för första gången smaka de värnpliktiga kockarnas mat. Sönderkokta (stuvade?) makaroner med någon slags korv, färdigblandat och klart. Helt klart över förväntan.
Jag hann med att bli beskylld för någon slags "ninja-attack" som skulle ha ägt rum igår kring 22 också. Kanske inte så konstigt med tanke på vad som hände förra veckan, he-he, men nu är jag helt oskyldig. På allvar. Ninjorna hade tydligen spillt -lite- vatten i deras sängar.
Saknar redan Kalmar med allt vad det innebär.
Och slutligen: All lycka till mina lärjungar i Norge! Oscar och John
fredag 29 augusti 2008
Dagen vi fick äta som vita män
Äntligen helg.
Veckan har varit, i sina bästa stunder okej. Lumpen: ett alltjämt repetativt jobb som kommer med oroväckande överraskningar. Den här veckan 2.
Men först måste jag få presentera ett nytt befäl: Kapten Persson. Killen som kommer med de härligaste kommentarerna någonsin. I måndags frågade Höppe (vanlig dödlig doldat) om vi skulle äta utomhus eller i matsalen. Under uppställningen. Persson, med en förvånad blick frågar vem som har sagt att vi ska käka utomhus, och fortsätter med:
"Nej höppe, idag äter vi som vita män"
Först när halva gruppen går av på mitten av skratt inser han sitt misstag och försöker att rädda situationen genom att säga: "Ja, vi ska äta inomhus alltså". Då brast det för mig. Ville han förtydliga att vita män givetvis äter inomhus, eller trodde han verkligen att någon inte förstod vad han menade och att han därför var tvungen att förtydliga sitt uttalande?
Dagen därpå var hell day. Grupperingsövning hela dagen. Resa förläggning, riva förläggning. En drillövning inför den riktiga grupperingsövningen, som dessutom kommer att innebära fält; att vi sover utomhus och inte ens i närheten lever som vita män, som Persson hade sagt =)
Överraskning nummer två kom när Löjtnant Svensson, aka Predator, olyckligtvis lyckades skymta mitt festivalband. "Skarin, det där hör inte hemma till uniformsplagg, ta av den genast"
Nu inleds mitt livs längsta "hide and seek" Hannes mot Svensson, för jag har inte tänkt att ta av det. Absolut inte pga lumpen i alla fall.
Hur som helst.
Nu är det bara två månader kvar, drygt. Sen, för att citera Mel Gibson:
"FREEEEEEDOOOOOOOM!"
Veckan har varit, i sina bästa stunder okej. Lumpen: ett alltjämt repetativt jobb som kommer med oroväckande överraskningar. Den här veckan 2.
Men först måste jag få presentera ett nytt befäl: Kapten Persson. Killen som kommer med de härligaste kommentarerna någonsin. I måndags frågade Höppe (vanlig dödlig doldat) om vi skulle äta utomhus eller i matsalen. Under uppställningen. Persson, med en förvånad blick frågar vem som har sagt att vi ska käka utomhus, och fortsätter med:
"Nej höppe, idag äter vi som vita män"
Först när halva gruppen går av på mitten av skratt inser han sitt misstag och försöker att rädda situationen genom att säga: "Ja, vi ska äta inomhus alltså". Då brast det för mig. Ville han förtydliga att vita män givetvis äter inomhus, eller trodde han verkligen att någon inte förstod vad han menade och att han därför var tvungen att förtydliga sitt uttalande?
Dagen därpå var hell day. Grupperingsövning hela dagen. Resa förläggning, riva förläggning. En drillövning inför den riktiga grupperingsövningen, som dessutom kommer att innebära fält; att vi sover utomhus och inte ens i närheten lever som vita män, som Persson hade sagt =)
Överraskning nummer två kom när Löjtnant Svensson, aka Predator, olyckligtvis lyckades skymta mitt festivalband. "Skarin, det där hör inte hemma till uniformsplagg, ta av den genast"
Nu inleds mitt livs längsta "hide and seek" Hannes mot Svensson, för jag har inte tänkt att ta av det. Absolut inte pga lumpen i alla fall.
Hur som helst.
Nu är det bara två månader kvar, drygt. Sen, för att citera Mel Gibson:
"FREEEEEEDOOOOOOOM!"
tisdag 19 augusti 2008
Film!
Ska försöka reda ut mina senast sedda filmer.
SPOILERVARNING!
The Boondock Saints - Förväntade mig en stark 3.a svag 4:a. Möttes av odödliga mästerskyttar utan utbildning. Kristna "änglar" som snarare betedde sig och pratade som småbrottslingar från någon dålig actionrulle. Det enda änglalika var väl att en av killarna klarade sig oskadd efter att ha hoppat från en (10 meter?) hög byggnad. Hans fötter, som han för övrigt landade på, måste ha blivit beskyddade av gud, för han kunde gå utan större problem en stund senare.
Det är bara ett fåtal saker som gör filmen allt annat än trovärdig. Det finns mer. Slowmotionscenerna och stråkarna i slutet. Suck.
Betyg: 2/5
Se hellre: Snatch
Run Fat Boy Run - Inga förväntningar. Såg den på väg till lumpen, och precis som så många andra filmer övertygade den... Inte. Killen som filmen handlar om: Fat Boy, lämnar sin gravida fru på altaret och flyr sitt eget bröllop.
5 år senare kommer han på att han vill ha tillbaka sin fru. Läs meningen igen: "5 år senare kommer han på att han vill ha tillbaka sin fru". Hur är det möjligt. Ska det behöva ta 5 år!? Vad tänkte regissören på? Hur som helst beter sig hans föredetta som att det har gått 2 veckor. Man förstår direkt, precis som i så många andra dåliga romantiska komedier, hur filmen kommer att sluta. Jag behöver nog inte säga mer än så.
För att få tillbaka sin älskade ska han i alla fall springa ett maraton. När han tränar tillsammans med den givna karaktären rolig-tjock-indier-med-brytning lyckas han springa ynka 100 meter innan han får hjärtklappningar.
När han väl ska springa de hela 42km, ramlar han på sidan tidigt i loppet och stukar foten. Trots detta skrapar han otroligt nog upp båda knäskålarna(?) Och kämpar sig slutligen i mål.
Vackert!
Betyg: 1/5
Se hellre: High Fidelity
Ice Age 3 - Bra, något över förväntan. På något sätt charmar ekorren mig i den eviga jakten på (ek?)ollonet.
Betyg: något svag 3/5
Andra filmer:
High fidelity - såg om den för inte så länge sen. Mindes den som bättre. Nytt betyg: Stark 3/5 (Fortfarande mycket sevärd)
Cloverfield - Intressant, men inte särskillt bra. Den överskrider precis gränsen för en stark 2:a, dvs: Betyg: mycket, mycket svag 3/5
Du Levande - Stundtals helt fantastiskt bra. De första 30 var utan tvekan sann njutning. Sen kom Den unga tjejen och förstörde med sitt tjat om hur bra "Micke" spelade gitarr. Men över lag en mycket bra film. Betyg: 4/5
En mycket mer komplett lista finns under det fiktiva namnet "Valarn" på Filmtipset.se; en grymt bra community för alla som gillar film.
SPOILERVARNING!
The Boondock Saints - Förväntade mig en stark 3.a svag 4:a. Möttes av odödliga mästerskyttar utan utbildning. Kristna "änglar" som snarare betedde sig och pratade som småbrottslingar från någon dålig actionrulle. Det enda änglalika var väl att en av killarna klarade sig oskadd efter att ha hoppat från en (10 meter?) hög byggnad. Hans fötter, som han för övrigt landade på, måste ha blivit beskyddade av gud, för han kunde gå utan större problem en stund senare.
Det är bara ett fåtal saker som gör filmen allt annat än trovärdig. Det finns mer. Slowmotionscenerna och stråkarna i slutet. Suck.
Betyg: 2/5
Se hellre: Snatch
Run Fat Boy Run - Inga förväntningar. Såg den på väg till lumpen, och precis som så många andra filmer övertygade den... Inte. Killen som filmen handlar om: Fat Boy, lämnar sin gravida fru på altaret och flyr sitt eget bröllop.
5 år senare kommer han på att han vill ha tillbaka sin fru. Läs meningen igen: "5 år senare kommer han på att han vill ha tillbaka sin fru". Hur är det möjligt. Ska det behöva ta 5 år!? Vad tänkte regissören på? Hur som helst beter sig hans föredetta som att det har gått 2 veckor. Man förstår direkt, precis som i så många andra dåliga romantiska komedier, hur filmen kommer att sluta. Jag behöver nog inte säga mer än så.
För att få tillbaka sin älskade ska han i alla fall springa ett maraton. När han tränar tillsammans med den givna karaktären rolig-tjock-indier-med-brytning lyckas han springa ynka 100 meter innan han får hjärtklappningar.
När han väl ska springa de hela 42km, ramlar han på sidan tidigt i loppet och stukar foten. Trots detta skrapar han otroligt nog upp båda knäskålarna(?) Och kämpar sig slutligen i mål.
Vackert!
Betyg: 1/5
Se hellre: High Fidelity
Ice Age 3 - Bra, något över förväntan. På något sätt charmar ekorren mig i den eviga jakten på (ek?)ollonet.
Betyg: något svag 3/5
Andra filmer:
High fidelity - såg om den för inte så länge sen. Mindes den som bättre. Nytt betyg: Stark 3/5 (Fortfarande mycket sevärd)
Cloverfield - Intressant, men inte särskillt bra. Den överskrider precis gränsen för en stark 2:a, dvs: Betyg: mycket, mycket svag 3/5
Du Levande - Stundtals helt fantastiskt bra. De första 30 var utan tvekan sann njutning. Sen kom Den unga tjejen och förstörde med sitt tjat om hur bra "Micke" spelade gitarr. Men över lag en mycket bra film. Betyg: 4/5
En mycket mer komplett lista finns under det fiktiva namnet "Valarn" på Filmtipset.se; en grymt bra community för alla som gillar film.
måndag 18 augusti 2008
Blandat från måndagen
Uppstigning klockan 6. Hatar verkligen måndagar. Omställningen från helgens sköna sovmorgonar, då man inte har någon tid att passa. Ligga och dra sig några minuter - timmar - och känna att man slipper sängbäddning och allt annat som ingår i lumpens svarta lista.
Dagens foto: Orädd ödla på militär.Idag fick vi äntligen klämma på våra kära radioapparater igen. Nostalgin var överväldigande.
Sambandsutbildning innehåller en hel del "lök". Dvs. mer tid än uppgiften kräver, inte svett. I det här fallet innebar det drygt 3 timmar på soldathemmet. Vi satt och läste tidningar (lördagens), kollade på OS och annat festligt. Så typiskt lumpen.
Jag hittade korsordet som jag och Hannas mamma (främst hon) hade börjat på. Ågren var riktigt imponerad när jag fyllde i allt jag kom ihåg ;) Sen löste jag barnkrysset. Igen. Och slutligen fick Höppe ta del av min överskottsenergi.
Resten av dagen var inte heller så särskilt produktiv. Repetition och en hel del m-blanketter skrevs.
Imorgon blir däremot rolig... Skulle jag önska att jag kunde säga.
Stabstältet ska sättas upp, rivas, för att sedan sättas upp igen. Osv. Drygt, men det behövs. När vi har fått rutin på allt kommer det att bli mindre frustrerande.
Hur som helst.
Det är bra stämning mellan folket. Inget brobygge = mer gym. Måste komma i form igen. Nu ska jag ner till matsalen och njuta av försvarets utomordentliga kvällsfika. Torra mackor och blaskigt te.
Njut av friheten.
söndag 10 augusti 2008
Tankar
vi är båkåtsträvare
vi anammar det upptäckta
vi söker upplevda känslor, går gångna stigar.
vi ser fram emot minnen, lever för gårdagen.
framtiden är det förflutna.
...
Lumpen om 4 timmar. Kuk.
vi anammar det upptäckta
vi söker upplevda känslor, går gångna stigar.
vi ser fram emot minnen, lever för gårdagen.
framtiden är det förflutna.
...
Lumpen om 4 timmar. Kuk.
onsdag 6 augusti 2008
måndag 4 augusti 2008
Emmabodafestivalen!
Sitter och lyssnar på the whitest boy alive, ett band jag inte hade några större förväntningar på innan festivalen men som sannerligen har överträffat all hype från mina lite mer indie-influerade kompisar. Annars var det nog moto boy och detektivbyrån som imponerade mest på mig. Och CK såklart.
Igår när jag kom hem fick jag ungefär samma känsla som efter thailandsresan. Samma känsla sitter jag med nu: glädje blandat med ångest. Emmabodafestivalen är nog så nära definitionen av lycka som man kan komma.
Band jag såg eller: band som imponerade förutom Kalle J, (Han sög).
Justice - dvno, dance, och ett antal versioner av we are your friends var gaaaaaalet bra. Jävligt hög klass genom hela spelningen, men inte över förväntan.
CK - Top 3, om inte bäst. Kärleken.
Marcus Krunegård - Stundtals riktigt bra
Raised fist - Vilket drag. And then they run var grymt bra live.
The whitest boy alive - Lugn, rockig indie - en klar favorit. Top 3.
Boyz Noise - Höll mig igång hela första festivalnatten. Bättre drag än Justice. Jämnare, men inte lika bra låtar i övrigt.
Familjen - Missade några låtar. Annars var han grym. det snurrar i min skalle var som väntat bäst.
Totalt jävla mörker - Ganska kassa, men samtidigt lite goa, haha. Nej men näst sämst efter Kalle J, bra röj för dem som gillar musiken.
Detektivbyrån - Jävligt duktiga. Aldrig hört dem innan. Låtar som E18 och nattöppet imponerade. Båda frontmännen spelade olika instrument samtidigt, en skön kombination var Dragspel/keyboard.
Zeigeist - En grupp som förtjänar både större och bättre publik. Med drygt 170 000 profile views jämfört med ca 9.4 miljoner är justice mer populära, men bättre live? Nej, då vinner Zeigeist. I alla fall den här gången.
Lacrosse - Musik man blir glad av. Jag var garanterat svettigast i publiken. No more lovesongs och you can't say no forever var braaaaa.
Moto boy - Publiken slog världrekord i passivitet. Ingen sjöng med, få appolderade. Bästa rösten under hela festivalen och skön musik. Hade jag varit rik hade jag köpt hans skiva.
Offerprästers orkester - Ganska så likt las palmas. Något sämre, men med CK:s hjälp blev det sevärt.
Uppdaterar om jag glömt någon..
Även om musiken överträffade alla förväntningar, är det nog främst tack vara alla öppensinnade människor som festivalen blev så fantasiskt bra. Det är svårt att inte vara arg på sig själv för att inte åkt på festival tidigare.
Tack till alla sköna människor!
Igår när jag kom hem fick jag ungefär samma känsla som efter thailandsresan. Samma känsla sitter jag med nu: glädje blandat med ångest. Emmabodafestivalen är nog så nära definitionen av lycka som man kan komma.
Justice - dvno, dance, och ett antal versioner av we are your friends var gaaaaaalet bra. Jävligt hög klass genom hela spelningen, men inte över förväntan.
CK - Top 3, om inte bäst. Kärleken.
Marcus Krunegård - Stundtals riktigt bra
Raised fist - Vilket drag. And then they run var grymt bra live.
The whitest boy alive - Lugn, rockig indie - en klar favorit. Top 3.
Boyz Noise - Höll mig igång hela första festivalnatten. Bättre drag än Justice. Jämnare, men inte lika bra låtar i övrigt.
Familjen - Missade några låtar. Annars var han grym. det snurrar i min skalle var som väntat bäst.
Totalt jävla mörker - Ganska kassa, men samtidigt lite goa, haha. Nej men näst sämst efter Kalle J, bra röj för dem som gillar musiken.
Detektivbyrån - Jävligt duktiga. Aldrig hört dem innan. Låtar som E18 och nattöppet imponerade. Båda frontmännen spelade olika instrument samtidigt, en skön kombination var Dragspel/keyboard.
Zeigeist - En grupp som förtjänar både större och bättre publik. Med drygt 170 000 profile views jämfört med ca 9.4 miljoner är justice mer populära, men bättre live? Nej, då vinner Zeigeist. I alla fall den här gången.
Lacrosse - Musik man blir glad av. Jag var garanterat svettigast i publiken. No more lovesongs och you can't say no forever var braaaaa.
Moto boy - Publiken slog världrekord i passivitet. Ingen sjöng med, få appolderade. Bästa rösten under hela festivalen och skön musik. Hade jag varit rik hade jag köpt hans skiva.
Offerprästers orkester - Ganska så likt las palmas. Något sämre, men med CK:s hjälp blev det sevärt.
Uppdaterar om jag glömt någon..
Även om musiken överträffade alla förväntningar, är det nog främst tack vara alla öppensinnade människor som festivalen blev så fantasiskt bra. Det är svårt att inte vara arg på sig själv för att inte åkt på festival tidigare.
Tack till alla sköna människor!
tisdag 29 juli 2008
Imorgon bär det av!
... Till Rassle alltså.
Vi som ska åka är:
jag
.jpg)
Mackan
Lasse
Oscar
Mackan ville själv gå genom det mest brännässletäta partiet av skogen. En genväg enligt han själv, som resulterade i skratt, gnäll, nästan tårar; samtidigt en förfärligt rolig bild som värmer i hjärtat! Värt att nämna är att Oscar hela tiden "trampade ner" brännässlor bakom mackan som gneds mot hans blottade vader.
Mackan 10 minuter senare....
Ett par gamla klenoder...
John, (inte han som ska till rassle), Stefan och Mackan
Micke, Ogge, nazi.
Eksjö stadshotell 8/5-08
Mackan och Ogge i 9:an
Vi som ska åka är:
jag.jpg)
Mackan
Lasse
OscarJohn hade jag ingen bild på, och sen är det ett bihang på 6, (eller sju), personer till som kommer att finnas med på något sätt.
...
Som bonus kommer det lite fler bilder från andra festligheter som jag inte har orkat/kommer att orka skriva om.
...
Som bonus kommer det lite fler bilder från andra festligheter som jag inte har orkat/kommer att orka skriva om.
Fisketuren någon gång i juli:
Mackan ville själv gå genom det mest brännässletäta partiet av skogen. En genväg enligt han själv, som resulterade i skratt, gnäll, nästan tårar; samtidigt en förfärligt rolig bild som värmer i hjärtat! Värt att nämna är att Oscar hela tiden "trampade ner" brännässlor bakom mackan som gneds mot hans blottade vader. 
Mackan 10 minuter senare.... Ett par gamla klenoder...
John, (inte han som ska till rassle), Stefan och Mackan
Micke, Ogge, nazi.
Eksjö stadshotell 8/5-08
Mackan och Ogge i 9:ansöndag 27 juli 2008
Betingade Reflexer
En läsare ställde frågor kring mitt namn igår, innebörden av Betingade Reflexer. Eftersom jag inte hade något svar hänvisade jag henne till wikipedia, där följande fanns skrivet:
"En betingad reflex är t.ex. när du räcker en diskborste till en kvinna, varpå hon maniskt börjar skrubba tills allt är skinande rent. (Hon kan även hittat en själv, eller försöka stjäla eventuellt undangömda exemplar)
Om det är väldigt mycket disk kan det vara vist att ta borsten från henne. Det är inte alltid lätt att befria den från hennes grepp, men det kan handla om liv och död. Låt istället dottern vara med i arbetet och lära sig inför framtiden. Betingade reflexer är inget att leka med, kom ihåg det."
"En betingad reflex är t.ex. när du räcker en diskborste till en kvinna, varpå hon maniskt börjar skrubba tills allt är skinande rent. (Hon kan även hittat en själv, eller försöka stjäla eventuellt undangömda exemplar)
Om det är väldigt mycket disk kan det vara vist att ta borsten från henne. Det är inte alltid lätt att befria den från hennes grepp, men det kan handla om liv och död. Låt istället dottern vara med i arbetet och lära sig inför framtiden. Betingade reflexer är inget att leka med, kom ihåg det."
lördag 19 juli 2008
Den Gröna Milen eller: Dåliga Filmer
Jag såg precis den danska filmen Festen. En fantastiskt bra film som lämnade mig med en stor klump i halsen. De senaste veckorna har präglats av ett flertal mindre sevärda filmer, bortsett från Skuggspel, och Festen då.
Hur som helst.
Jag gick in på filmtipset för att betygsätta Festen. Slösurfade lite. Kollade in mina mest avvikande betyg. Såg att jag tyckte mindre om Den Gröna Milen än andra. En film jag minns som överdriven och dålig. Jag gick vidare för att kolla vad andra hade gett den för betyg.
Klumpen som jag tidigare pratade om kom tillbaka när jag läste kommentarerna till filmen. En kille skrev: "Den bästa filmen jag sätt! :D Bra musik, bra skåderspelare, bra handling = mästervärk! Klockeren 5:a"
Tyvärr var det jag och några andra "pessimister" som utgjorde minoriteten. Nästan alla andra hyllade filmen. Kallade den för ett mästerverk, underbar, till och med vacker och gripande.
Hur är det möjligt? En film lika äkta som silikonbröst. Ett budskap som är så övertydligt att det inte går att misstolkas. En stor svart man som skulle se livsfarlig ut om han inte var världens snällaste, vilket passar bra med tanke på att han är oskyldigt dömd för ett dubbelmord på två små flickor(?) Och den där oskyldiga, naiva blicken. Inte ens en mus kan han skada. Men han kan hela folk med sina händer. Coolt. Tur att det finns kontraster också, så att man vet vilka man ska tycka om. Det tar ungefär 30 hundradelar innan man förstår att percy är antagonisten. Den onda killen man ska ogilla. Enkelt och bra? - Nej. Tråkigt och dåligt!
Givetvis finns det en stor målgrupp som föredrar vackra stråkar och slowmotionscener före ett starkt manus och snyggt foto. Men att majoriteten av filmtipsets användare har gett den 4:or respektive 5:or begriper jag inte.
Nej tack. Vill ni se en film om dödsstraff så kolla in The Life of Davil Gale. Den är betydligt mycket bättre.
Trailers till filmerna:
http://youtube.com/watch?v=uDybmxbKf4Y Den Gröna Milen
http://youtube.com/watch?v=gt7Jmjwjk3I The Life of Davil Gale
Hur som helst.
Jag gick in på filmtipset för att betygsätta Festen. Slösurfade lite. Kollade in mina mest avvikande betyg. Såg att jag tyckte mindre om Den Gröna Milen än andra. En film jag minns som överdriven och dålig. Jag gick vidare för att kolla vad andra hade gett den för betyg.
Klumpen som jag tidigare pratade om kom tillbaka när jag läste kommentarerna till filmen. En kille skrev: "Den bästa filmen jag sätt! :D Bra musik, bra skåderspelare, bra handling = mästervärk! Klockeren 5:a"
Tyvärr var det jag och några andra "pessimister" som utgjorde minoriteten. Nästan alla andra hyllade filmen. Kallade den för ett mästerverk, underbar, till och med vacker och gripande.
Hur är det möjligt? En film lika äkta som silikonbröst. Ett budskap som är så övertydligt att det inte går att misstolkas. En stor svart man som skulle se livsfarlig ut om han inte var världens snällaste, vilket passar bra med tanke på att han är oskyldigt dömd för ett dubbelmord på två små flickor(?) Och den där oskyldiga, naiva blicken. Inte ens en mus kan han skada. Men han kan hela folk med sina händer. Coolt. Tur att det finns kontraster också, så att man vet vilka man ska tycka om. Det tar ungefär 30 hundradelar innan man förstår att percy är antagonisten. Den onda killen man ska ogilla. Enkelt och bra? - Nej. Tråkigt och dåligt!
Givetvis finns det en stor målgrupp som föredrar vackra stråkar och slowmotionscener före ett starkt manus och snyggt foto. Men att majoriteten av filmtipsets användare har gett den 4:or respektive 5:or begriper jag inte.
Nej tack. Vill ni se en film om dödsstraff så kolla in The Life of Davil Gale. Den är betydligt mycket bättre.
Trailers till filmerna:
http://youtube.com/watch?v=uDybmxbKf4Y Den Gröna Milen
http://youtube.com/watch?v=gt7Jmjwjk3I The Life of Davil Gale
onsdag 16 juli 2008
Rassle! (Emmabodafestivalen)
Idag tog jag tummen ur och köpte en biljett till årets upplaga av Rassle. 800:- är ett rekordeligt pris för tre dagars livsnjutning.
Utbudet av artister är svårt att bedömma, för mig, (trogen hårdrockare), som aldrig gett indie-musik någon större chans. Nu är jag dock tvungen, om jag inte vill dra runt på campingen med en bergsprängare helt själv.
The Smiths har alltid fungerat, och även annan, "gammal" indie. Däremot har artister som The Knife tidigare alltid gett mig en klump i halsen. Tyvärr. Det är något med sången som inte klickar. Musiken brukar nästan alltid vara okej, eller till och med bra.
Men..
Jag har faktiskt börjat att acceptera, och till och med tycka om bitar av modern Indie. Det har tyvärr fått mig att bli en ännu större allätare än tidigare. Inte för att det är något fel med att vara allätare, men det är tråkigt. Det är Lasses fel, och kanske även Fridas.
Efter konserten kommer min uppfattning om Pop, Electronica, men framför allt Indie förhoppningsvis vara mindre grumlig, det är målet. Och givetvis att ha jävligt kul, för festivaler är verkligen sommar. Och Underbart.
Alla artister som kommer att spela under festivalen:
http://www.emmabodafestivalen.se/artister.asp
Utbudet av artister är svårt att bedömma, för mig, (trogen hårdrockare), som aldrig gett indie-musik någon större chans. Nu är jag dock tvungen, om jag inte vill dra runt på campingen med en bergsprängare helt själv.
The Smiths har alltid fungerat, och även annan, "gammal" indie. Däremot har artister som The Knife tidigare alltid gett mig en klump i halsen. Tyvärr. Det är något med sången som inte klickar. Musiken brukar nästan alltid vara okej, eller till och med bra.
Men..
Jag har faktiskt börjat att acceptera, och till och med tycka om bitar av modern Indie. Det har tyvärr fått mig att bli en ännu större allätare än tidigare. Inte för att det är något fel med att vara allätare, men det är tråkigt. Det är Lasses fel, och kanske även Fridas.
Efter konserten kommer min uppfattning om Pop, Electronica, men framför allt Indie förhoppningsvis vara mindre grumlig, det är målet. Och givetvis att ha jävligt kul, för festivaler är verkligen sommar. Och Underbart.
Alla artister som kommer att spela under festivalen:
http://www.emmabodafestivalen.se/artister.asp
tisdag 15 juli 2008
Släktträff 13/7
Jag får alltid en speciell känsla i kroppen när det börjar dra ihop sig till en släktträff. Det känns som om något fattas. Att minnet för alla liknande tillfällen har nollställts. Men samtidigt finns en märklig känsla av samhörighet. Lite likt filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind, fast ändå inte.
Hur som helst besökte jag och gubben hans syster och hennes man nere i Blekinge. På plats fanns även två av mina kusiner, Martin och Jakob. Martin hade med sig sina barn, tre minst sagt energiska tjejer i åldrarna 8-12 (tror jag). Hans sambo, som också var med, hade även hon en dotter, betydligt lugnare än Martins. Skönt.
I egenskap av "den nya killen" fick jag ta ansvar för alla barnens viljor. Allt på en gång. Kolla på släktkort ur oändligt många album, spel spel; framför allt önskades gitarrspel, som jag lyckligtvis lyckades slingre mig ur. Annars hade det troligvis blivit många "sista låten Hannes, kom igen!"
Det bästa - och värsta - med barn är att de alltid kommer på nya saker att göra vid motgångar, därför dröjde det inte länge innan jag hade fullt upp igen.
Vi hann i alla fall besöka en marknad nere i Ronneby. Jag gav tjejerna i uppgift att hitta den ultimata tekoppen. Preciserade noggrant koppens utseende, storlek och färg. En omfattande sökning sattes igång. Under tiden hann jag köpa fyra dvd-filmer för 50:-.
Tjejerna hittade massor av tekoppar. En hel del hyffsade exemplar, men inget som var i närheten av den perfektion jag fortfarande eftersträvar.
Efter det åkte vi tillbaka till huset för att käka. Jag fick en obehaglig känsla när jag märkte att grönsakerna var det som utmärkte sig mest. Missförtå mig inte, allt var gott, men grönsakerna var i en helt annan klass. Jag tänkte för mig själv: "Grönsakerna var verkligen jättegoda", nej det håller inte. Jag komplimenterade Birgitta (faster) för den goda maten och återgick sen till att spela kort med barnen.
Bubblan. Ett kortspel som är roligt i ungefär 30 sekunder var tydligen omtyckt. Efter alldeles för många omgångar frågade Birgitta om jag ville ha kaffe, en bra ursäkt att lämna bordet.
Några minuter senare kom tjejerna och ville spela badminton. Skönt med lite omväxling. Därefter drack vi te. Rooibos är nog den ultimata substansen. Synd att det inte finne med bland lumpens noggrant utvalda sorter.
Sen var det dags att åka hem. Jag och farsan diskuterade körkort nästan hela vägen hem, det känns som om det kan bli av innan jul i alla fall. Så nu vet ni det, alla mina noll läsare.
Jag har varit imponerande dålig på att lägga upp bilder. Det ska förbättras.
Hur som helst besökte jag och gubben hans syster och hennes man nere i Blekinge. På plats fanns även två av mina kusiner, Martin och Jakob. Martin hade med sig sina barn, tre minst sagt energiska tjejer i åldrarna 8-12 (tror jag). Hans sambo, som också var med, hade även hon en dotter, betydligt lugnare än Martins. Skönt.
I egenskap av "den nya killen" fick jag ta ansvar för alla barnens viljor. Allt på en gång. Kolla på släktkort ur oändligt många album, spel spel; framför allt önskades gitarrspel, som jag lyckligtvis lyckades slingre mig ur. Annars hade det troligvis blivit många "sista låten Hannes, kom igen!"
Det bästa - och värsta - med barn är att de alltid kommer på nya saker att göra vid motgångar, därför dröjde det inte länge innan jag hade fullt upp igen.
Vi hann i alla fall besöka en marknad nere i Ronneby. Jag gav tjejerna i uppgift att hitta den ultimata tekoppen. Preciserade noggrant koppens utseende, storlek och färg. En omfattande sökning sattes igång. Under tiden hann jag köpa fyra dvd-filmer för 50:-.
Tjejerna hittade massor av tekoppar. En hel del hyffsade exemplar, men inget som var i närheten av den perfektion jag fortfarande eftersträvar.
Efter det åkte vi tillbaka till huset för att käka. Jag fick en obehaglig känsla när jag märkte att grönsakerna var det som utmärkte sig mest. Missförtå mig inte, allt var gott, men grönsakerna var i en helt annan klass. Jag tänkte för mig själv: "Grönsakerna var verkligen jättegoda", nej det håller inte. Jag komplimenterade Birgitta (faster) för den goda maten och återgick sen till att spela kort med barnen.
Bubblan. Ett kortspel som är roligt i ungefär 30 sekunder var tydligen omtyckt. Efter alldeles för många omgångar frågade Birgitta om jag ville ha kaffe, en bra ursäkt att lämna bordet.
Några minuter senare kom tjejerna och ville spela badminton. Skönt med lite omväxling. Därefter drack vi te. Rooibos är nog den ultimata substansen. Synd att det inte finne med bland lumpens noggrant utvalda sorter.
Sen var det dags att åka hem. Jag och farsan diskuterade körkort nästan hela vägen hem, det känns som om det kan bli av innan jul i alla fall. Så nu vet ni det, alla mina noll läsare.
Jag har varit imponerande dålig på att lägga upp bilder. Det ska förbättras.
måndag 14 juli 2008
Körkort
Idag gick jag ner till Ewas trafikskola. Inte för att skriva in mig och börja ta lektioner, utan för att fylla i papper om tillstånd till övningskörning. Fyra år för sent.
Finniga 16-åringar satt och kollade ner på mig samtidigt som de kämpade med mobbebeviset. Bitter stämning. Det kändes som att börja om gymnasiet, killen som inte riktigt hängt med.
Hur som helst. Nu är allt ordnat. Utbildningen börjar klockan 11 på söndag och slutar 4 timmar senare samma dag. Bättre sent än aldrig.
400:- per person, vilket innebär att jag får hosta upp 800:- för mig och farsan. Fika ingick, så det är ju klart att det inte är gratis. (Dyra mackor?)
Dessutom var jag tvungen att gå till en optiker för att få reda på att min syn är bra. 95:-
Körskolorna är Sveriges moderna fogdar, fast med vänliga ansikten och större plånböcker.
Håller varandra om ryggen och suger ut mina norska pengar.
Usch.
Finniga 16-åringar satt och kollade ner på mig samtidigt som de kämpade med mobbebeviset. Bitter stämning. Det kändes som att börja om gymnasiet, killen som inte riktigt hängt med.
Hur som helst. Nu är allt ordnat. Utbildningen börjar klockan 11 på söndag och slutar 4 timmar senare samma dag. Bättre sent än aldrig.
400:- per person, vilket innebär att jag får hosta upp 800:- för mig och farsan. Fika ingick, så det är ju klart att det inte är gratis. (Dyra mackor?)
Dessutom var jag tvungen att gå till en optiker för att få reda på att min syn är bra. 95:-
Körskolorna är Sveriges moderna fogdar, fast med vänliga ansikten och större plånböcker.
Håller varandra om ryggen och suger ut mina norska pengar.
Usch.
söndag 13 juli 2008
60-timmarsdagen (del 1)
Baskermarschen, soldatprovet. Smärta, skavsår, svett; fyskisk och psykisk tortyr på hög nivå. Här är min något subjektiva återberättelse från de dagar som fick mig att uppskatta alla små bekvämligheter man annars inte tänker på.
Återberättelsen är uppdelad i tre delar. Stavfel eller andra kommentarer får gärna lämnas. Bilder kommer så fort jag lyckas komma över några.
Njut.
................
”Grattis på födelsedagen! Din present: Fält”
0530 – Väckning. Jag har redan avnjutit 30 minuter av morgonen som radiovakt i den klaustrofobiska pansarbandvagnen. Fiendehotet är lågt, men förläggningen bryts ändå enligt rutin. Vi löser uppgiften, dock kommer inte min avlösare i tid, så jag hinner inte äta frukost. Hungrig och besviken rullar vi iväg med vagnen till broläget Palles Backar där ingenjörplutonen AQ bryter en BB2. Regnet piskar. Alla är slitna. Sista dagen av fältveckan är inte bara fysiskt jobbig, alla vill hem. Dessutom väntar fem veckors sommarlov. Stridsvärde 3.
1200 - Lunch. Ingenjörerna stressäter och vi har det lugnt i vagnen.
1400 – Uppgiften löst. Bron är bruten och vi återvänder till ING2 för att återställa all materiell samt utvärdera veckan som gått. Moralen stiger. Stridsvärde 4.
1600 – utvärdering av fältveckan. Kapten är tydlig med att vi måste skynda oss så att vi inte missar kvällsmaten.
1630 – Uppställning innan dagens slut enligt dagsprogrammet. Kapten Andersson: ”Bra jobbat grabbar. Nivån på fältveckan har varit över förväntan. Ni ligger längre fram i utbildningsplanen än vi trodde. Då så. Höger vänster om! Återgå… Utelåsning vapen, 5 minuter utanför tunga vård!” Blickar utbyts, alla tänker på samma sak: ”baskerprov”. Jag ringer Frida och mina föräldrar. Jag berättar om läget, lägger på, skyndar mig till tunga vård. Dag 1 - ”Är vi framme snart?”
Moment 1. 1730
Inventering av all utrustning. Vi klär av oss i kalsonger och visar upp all materiel i packningen och även det vi hade på oss. Allt som inte står med på listorna slängs i stora platssäckar. Klockor, mobiltelefoner, nycklar, allt ätbart; inte ens hudsalva får tas med. Befälen har ändrat attityd. Ett mycket hårdare tonläge och attityd gentemot oss visas upp. Nu börjar allvaret.
Moment 2+3. Bedömd tid: 1900
Vi delas in i två troppar med sammanlagt fyra grupper. Jag utses till gruppchef för grupp 3. Vi får en karta med ett marschmål, en upk (utgångspunkt på karta), ungefär fem kilometer från ING2. På vägen dit passerar vi en arg fiskare som skäller ut oss för att vi beträder hans mark. Löjligt. Vi anländer och Troppchef Larsson och Dahlin får en ny karta, eller rättare sagt en bit av en karta, utklippt med ett nytt marschmål. Uppgiften är att hålla sig borta från alla fordon som agerar fiende och att ta sig till ”safe spots”.
Marsch i oändlighet. Fler utklippta små kartdelar samlas in vid olika punkter som vi passerar. Varje karta har en ny punkt och en order som alltid är densamma. ”Framryck mot nästa upk”.
11 km senare skadar sig Persson från CQ (maskinplutonen) och åker till sjukhus. Vi fortsätter. Jag äter upp en förpackning hudsalva som jag glömt kvar i jackan. Konsistensen äcklar mig, men hungern övertalar nervsystemet och jag tuggar i mig den vaniljdoftande fettklumpen. Placeboeffekten ger mig energi.
Någon gång under kommande morgon, bedömd tid 0400 vilar vi i 30 minuter efter att ha marscherat ett flertal kilometer till. Beslutet tas efter att medlemmar ur grupperna somnar gåendes, ståendes . Några hallucinerar och alla är trötta och hungriga.
Efter sammanlagt 26 km, utan mat och ordentlig sömn får vi äntligen 1 timmes vila. Kallt grus agerar hästens säng. Hårt men skönt. Kort därefter hittar vi grönpåsar (rations). Mat har aldrig uppskattats mer.
Infected Mushroom - Becoming Insane.
Återberättelsen är uppdelad i tre delar. Stavfel eller andra kommentarer får gärna lämnas. Bilder kommer så fort jag lyckas komma över några.
Njut.
................
”Grattis på födelsedagen! Din present: Fält”
0530 – Väckning. Jag har redan avnjutit 30 minuter av morgonen som radiovakt i den klaustrofobiska pansarbandvagnen. Fiendehotet är lågt, men förläggningen bryts ändå enligt rutin. Vi löser uppgiften, dock kommer inte min avlösare i tid, så jag hinner inte äta frukost. Hungrig och besviken rullar vi iväg med vagnen till broläget Palles Backar där ingenjörplutonen AQ bryter en BB2. Regnet piskar. Alla är slitna. Sista dagen av fältveckan är inte bara fysiskt jobbig, alla vill hem. Dessutom väntar fem veckors sommarlov. Stridsvärde 3.
1200 - Lunch. Ingenjörerna stressäter och vi har det lugnt i vagnen.
1400 – Uppgiften löst. Bron är bruten och vi återvänder till ING2 för att återställa all materiell samt utvärdera veckan som gått. Moralen stiger. Stridsvärde 4.
1600 – utvärdering av fältveckan. Kapten är tydlig med att vi måste skynda oss så att vi inte missar kvällsmaten.
1630 – Uppställning innan dagens slut enligt dagsprogrammet. Kapten Andersson: ”Bra jobbat grabbar. Nivån på fältveckan har varit över förväntan. Ni ligger längre fram i utbildningsplanen än vi trodde. Då så. Höger vänster om! Återgå… Utelåsning vapen, 5 minuter utanför tunga vård!” Blickar utbyts, alla tänker på samma sak: ”baskerprov”. Jag ringer Frida och mina föräldrar. Jag berättar om läget, lägger på, skyndar mig till tunga vård. Dag 1 - ”Är vi framme snart?”
Moment 1. 1730
Inventering av all utrustning. Vi klär av oss i kalsonger och visar upp all materiel i packningen och även det vi hade på oss. Allt som inte står med på listorna slängs i stora platssäckar. Klockor, mobiltelefoner, nycklar, allt ätbart; inte ens hudsalva får tas med. Befälen har ändrat attityd. Ett mycket hårdare tonläge och attityd gentemot oss visas upp. Nu börjar allvaret.
Moment 2+3. Bedömd tid: 1900
Vi delas in i två troppar med sammanlagt fyra grupper. Jag utses till gruppchef för grupp 3. Vi får en karta med ett marschmål, en upk (utgångspunkt på karta), ungefär fem kilometer från ING2. På vägen dit passerar vi en arg fiskare som skäller ut oss för att vi beträder hans mark. Löjligt. Vi anländer och Troppchef Larsson och Dahlin får en ny karta, eller rättare sagt en bit av en karta, utklippt med ett nytt marschmål. Uppgiften är att hålla sig borta från alla fordon som agerar fiende och att ta sig till ”safe spots”.
Marsch i oändlighet. Fler utklippta små kartdelar samlas in vid olika punkter som vi passerar. Varje karta har en ny punkt och en order som alltid är densamma. ”Framryck mot nästa upk”.
11 km senare skadar sig Persson från CQ (maskinplutonen) och åker till sjukhus. Vi fortsätter. Jag äter upp en förpackning hudsalva som jag glömt kvar i jackan. Konsistensen äcklar mig, men hungern övertalar nervsystemet och jag tuggar i mig den vaniljdoftande fettklumpen. Placeboeffekten ger mig energi.
Någon gång under kommande morgon, bedömd tid 0400 vilar vi i 30 minuter efter att ha marscherat ett flertal kilometer till. Beslutet tas efter att medlemmar ur grupperna somnar gåendes, ståendes . Några hallucinerar och alla är trötta och hungriga.
Efter sammanlagt 26 km, utan mat och ordentlig sömn får vi äntligen 1 timmes vila. Kallt grus agerar hästens säng. Hårt men skönt. Kort därefter hittar vi grönpåsar (rations). Mat har aldrig uppskattats mer.
Infected Mushroom - Becoming Insane.
60-timmarsdagen (del 2)
Dag 2 - Misslyckade träskmonster, levande sopsäckar och pizzarecept
Moment 4. Bedömd tid: 1000
Vi simmar över en sjö med delar av utrustningen nerpackad i plastsäckar. Befälen skriker, men det är skönt att svalka sig i den 16-gradiga sjön. Första duschen på 5 dygn. Klädbyte. Torra kläder på kroppen, svettiga strumpor och kalsonger på stridspackningen. Stridsvärde 4.
Moment 5. Bedömd tid: 1200
Packning på och framåt. Åter marsch. Glad med tryckt stämning. Några försöker skämta om en till natt av marscherande, några nervösa killar skrattar. Ovissheten är större än någonsin.
En stund senare, sammanlagt 4 kilometer från moment 4 når vi broläget Bjälmen. Blir det här sista momentet? Diskussioner om brobyggnationer inleds. Befälen syns inte till. Blir det något brobygge? Jag får miljoner av frågor jag inte kan svara på. ”när kommer befälen?”, ”ska vi bygga bro?”, ”vilken bro ska vi bygga?”. Några diskuterar olika scenarier, resten sover.
20 minuter passerar innan befälen kommer. De verkar vara på ovanligt gott humor, jag blir osäker. LT Gullbo, storvuxen och skäggig, höjer rösten: ”lyssna upp!” Han visar oss ett par olika stationer med allt från traktordäck till vattendunkar och förklarar att vi ska genomgå en ”strong-man competition” Vem är Magnus Samuelsson? Tävlingsmänniskan Hannes får ny energi. Grupp 3 taggar.
Förlust i samtliga grenar. Besvikelsen är stor. Alldeles för mycket energi förbrukas på långa utlägg om vad vi borde ha gjort. Skulden läggs med all rätt på mig. Packning på; framåt.
Moment 6. Bedömd tid: 1400
Vi förflyttar oss inte längre än 500 meter. Befälen påstår sig ha en ”överraskning” till oss. Vi kommer fram, inrättar packningarna snyggt och sätter och ner. Gräset känns som det mjukaste, varmaste täcket som har väntat på mig, sin ägare, att bara koppla av; kraftsamla i den behagliga tillvaron. Jag får ständigt nya perspektiv på saker och ting. Hur kan en säng vara för hård? Tystnaden bryts av LT Elart; ”Samling!”.
Vi får Tänddon, instruktioner om att göra upp en eld och hålla den vid liv tills annat sägs. Bättre uppgift kunde vi inte ha bett om. Vi torkar kläder, vilar, (sover), eldar, njuter. Var det här överraskningen? - Det fick vi aldrig svar på.
Moment 7. Bedömd tid: Eftermiddag
”Släck eldarna”, skriker LT Daun med stämman som hade gjort en operasångare deprimerad. Vi tar på oss stridsutrustning, men lämnar packningen kvar. Det bådar inte gott. Vi kommer fram till två avspärrningsband vid en sjö. Här genomför vi en fälthinderbana. Vi springer genom träsk, skog, över vattenhinder. Över en liten sjö, midjedjupt vatten. När vi kommer i mål är min utrustning genomblöt, lerig och allmänt äcklig. Som ett misslyckat träskmonster. Vi sliter av oss utrustningen, skrapar bort den värsta leran och gläds för första gången över våra reservkängor som hängt och slängt på packningen.
LT. Daun kommer tillbaka. Uppspända ögon. ”Stridsutrustning på, färdiga om 20 minuter! Ni som har ingångna extrakängor, ta på er dem. Alla andra får se till att torka sina blöta under rasten. Vi vill inte att ni ska få skavsår. Jag kommer att visitera så att ingen har på sig oanvända kängor! ”
Jag vänder mig förskräckt mot packningen för att konstatera vad jag redan vet. Mina kängor är helt nya. Aldrig använda, inte ens prövade. Skoskav? Vad i helvete får jag inte med blöta kängor då!? Besviken och likgiltig gör jag mitt bästa för att torka min leriga, genomvåta skoskavsgaranti. Misären är ett faktum. Moralen når sitt lägsta skede hittills. Här utses jag och Vagiström till nya troppchefer och jag får en 10-kilos RA 180 som present. Trycker ner den i väskan. Packningen skär in i axlarna som knivar, ryggen gnäller. Vi fortsätter mot nästa upk, biter ihop och hoppas på bättre tider. Stridsvärde 2.
Moment 8. Kväll
Tjuriga kommentarer som tidigare hörts sporadiskt ökar alltjämt, fler munnar yttrar sig och färre uppmuntrar truppen. Skoskavet gör sig till känna. Infanterielden tycks även ha fått fäste hos ett fåtal olyckliga soldater som vinglar framåt likt gamla sjömän.
Vi når platsen för den gällande kartpunkten. Inga befäl syns. Jag beordrar rast. Befälen dyker upp någon minut därpå, hoppar ut ur bilen och skriker: ”GAS!, Ja rappa på då!”
Vi fumlar fram skyddsmaskerna och får en utskällning för att vi är för dåliga. ”Höjd C-beredskap!”. Plastförpackningar delas ut. Vi tar på oss den nya utrustningen och när allt är på liknar vi utomjordingar från en dålig 60-talsfilm. Likt levande sopsäckar, mänskliga sopmonster. Bastun har fått en konkurrent. Aftonbladets fettförbränningstips släng dig i väggen! Svetten rinner längs kroppen. Packning på och framåt. Sann tortyr. Jag förlorar greppet. Börjar gnälla. Sväljer spyan, nu är det fan ren vilja. Efter drygt en kilometer får vi äntligen ta av oss skyddsmasken och plastsäckarna. Jag sveper en halvliter vatten.
Moment 9. Sen kväll
Vi marscherar mot ännu en punkt på kartan. Utan skyddsutrustningen känns allt lätt igen. Till och med den värsta smärtan från radion har upphävts.
2-3 kilometer senare kommer vi fram till en värmestuga. Jag kämpar för att förtränga tanken om vila och värme. Ett fåtal personer i gruppen gör inte saken lättare. Diskussion om sömn bryter ut. Jag dras med, en naiv röst inom mig säger ”kanske?”.
Befälen kommer.
”Ni kommer att få en uppgift. Ni har fyra timmar på er. Ju snabbare ni löser uppgiften, desto längre sömn får ni”.
Varje grupp får en karta med en upk. Vi sätter fart, entusiastiska över beskedet. Uppgiften för samtliga är att lära sig en text utantill, en svår uppgift med tanke på tidpunkten och sömnbristen. Vi möts av ett pizzarecept. Jag kommer fortfarande ihåg meningarna jag fick i uppgift att memorera:
”Ingredienser. 1 msk salt. 1 msk socker. 1 msk olivolja. 1 dl riven ost, valfri sort. Tips: byt gärna ut den rivna osten mot mozzarella. Gör så här:”
Vi nöter in receptet. Diskuterar olika scenarier. Utvärderar dagen i korta drag. Stämningen är god, men något känns fel. Ska vi verkligen få vila i över 2 timmar? I värmen?
Marsch mot värmestugan. Taggade. Vi möts av levande ljus, rykande kaffekoppar och befäl som klagar på att vi luktar illa. Fjolligt, kom med bättre psykningar.
Karlsson börjar läsa, första meningen går klockrent, han ska precis börja läsa den andra då ett av befälen skriker: ”Fel, läs om!”. Ingen förstår någonting, Karlsson läste precis vad alla mindes, vi kan väl inte ha lärt oss fel?
Karlsson börjar om. Rösten hackar. Befälen skrattar. ”Ni kan ju inte texten. Ni säger deciliter, det står dl. Kan ni inte läsa? Ni glömmer punkter och alla andra tecken. Totalt värdelöst. Gör om, gör rätt!”
Irritationen kryper längs ryggraden. Vi lämnar värmestugan och går tillbaka till pizzareceptet. Stämningen försämras. Får vi sova något i natt? Vi lär oss receptet ”ordentligt” och redovisar utan några fel. En ny punkt ritas ut på kartan. Likgiltiga blickar utbytes. Vi biter ihop med vetskapen att det inte blir någon sömn den här natten heller. De andra grupperna verkar ha fått samma besked. Besvikelsen syns i allas trötta ansikten.
Drygt 2 timmar senare, precis innan vi ska redovisa en tredje uppgift kallar befälen till återsamling. Jag får en ny kartbit med instruktioner om marschväg. Farliga vägar och områden markeras. Allt känns fånigt. Varför ska vi slänga oss i skogskanten när någon stackars bonde kör förbi i sin Volvo? Akta oss för fienden, yeah right.
Packning på och framåt. Radion värker. Jag lyckas byta packning med Vagiström och Larsson någon kilometer men får sedan tillbaka min kära 180. Vi traskar på och anländer tidigare än väntat. Vi tar ett gemensamt beslut om sömn. Jag, Larsson och Dahlin skedar i skogskanten. Varmt och mysigt.
Moment 4. Bedömd tid: 1000
Vi simmar över en sjö med delar av utrustningen nerpackad i plastsäckar. Befälen skriker, men det är skönt att svalka sig i den 16-gradiga sjön. Första duschen på 5 dygn. Klädbyte. Torra kläder på kroppen, svettiga strumpor och kalsonger på stridspackningen. Stridsvärde 4.
Moment 5. Bedömd tid: 1200
Packning på och framåt. Åter marsch. Glad med tryckt stämning. Några försöker skämta om en till natt av marscherande, några nervösa killar skrattar. Ovissheten är större än någonsin.
En stund senare, sammanlagt 4 kilometer från moment 4 når vi broläget Bjälmen. Blir det här sista momentet? Diskussioner om brobyggnationer inleds. Befälen syns inte till. Blir det något brobygge? Jag får miljoner av frågor jag inte kan svara på. ”när kommer befälen?”, ”ska vi bygga bro?”, ”vilken bro ska vi bygga?”. Några diskuterar olika scenarier, resten sover.
20 minuter passerar innan befälen kommer. De verkar vara på ovanligt gott humor, jag blir osäker. LT Gullbo, storvuxen och skäggig, höjer rösten: ”lyssna upp!” Han visar oss ett par olika stationer med allt från traktordäck till vattendunkar och förklarar att vi ska genomgå en ”strong-man competition” Vem är Magnus Samuelsson? Tävlingsmänniskan Hannes får ny energi. Grupp 3 taggar.
Förlust i samtliga grenar. Besvikelsen är stor. Alldeles för mycket energi förbrukas på långa utlägg om vad vi borde ha gjort. Skulden läggs med all rätt på mig. Packning på; framåt.
Moment 6. Bedömd tid: 1400
Vi förflyttar oss inte längre än 500 meter. Befälen påstår sig ha en ”överraskning” till oss. Vi kommer fram, inrättar packningarna snyggt och sätter och ner. Gräset känns som det mjukaste, varmaste täcket som har väntat på mig, sin ägare, att bara koppla av; kraftsamla i den behagliga tillvaron. Jag får ständigt nya perspektiv på saker och ting. Hur kan en säng vara för hård? Tystnaden bryts av LT Elart; ”Samling!”.
Vi får Tänddon, instruktioner om att göra upp en eld och hålla den vid liv tills annat sägs. Bättre uppgift kunde vi inte ha bett om. Vi torkar kläder, vilar, (sover), eldar, njuter. Var det här överraskningen? - Det fick vi aldrig svar på.
Moment 7. Bedömd tid: Eftermiddag
”Släck eldarna”, skriker LT Daun med stämman som hade gjort en operasångare deprimerad. Vi tar på oss stridsutrustning, men lämnar packningen kvar. Det bådar inte gott. Vi kommer fram till två avspärrningsband vid en sjö. Här genomför vi en fälthinderbana. Vi springer genom träsk, skog, över vattenhinder. Över en liten sjö, midjedjupt vatten. När vi kommer i mål är min utrustning genomblöt, lerig och allmänt äcklig. Som ett misslyckat träskmonster. Vi sliter av oss utrustningen, skrapar bort den värsta leran och gläds för första gången över våra reservkängor som hängt och slängt på packningen.
LT. Daun kommer tillbaka. Uppspända ögon. ”Stridsutrustning på, färdiga om 20 minuter! Ni som har ingångna extrakängor, ta på er dem. Alla andra får se till att torka sina blöta under rasten. Vi vill inte att ni ska få skavsår. Jag kommer att visitera så att ingen har på sig oanvända kängor! ”
Jag vänder mig förskräckt mot packningen för att konstatera vad jag redan vet. Mina kängor är helt nya. Aldrig använda, inte ens prövade. Skoskav? Vad i helvete får jag inte med blöta kängor då!? Besviken och likgiltig gör jag mitt bästa för att torka min leriga, genomvåta skoskavsgaranti. Misären är ett faktum. Moralen når sitt lägsta skede hittills. Här utses jag och Vagiström till nya troppchefer och jag får en 10-kilos RA 180 som present. Trycker ner den i väskan. Packningen skär in i axlarna som knivar, ryggen gnäller. Vi fortsätter mot nästa upk, biter ihop och hoppas på bättre tider. Stridsvärde 2.
Moment 8. Kväll
Tjuriga kommentarer som tidigare hörts sporadiskt ökar alltjämt, fler munnar yttrar sig och färre uppmuntrar truppen. Skoskavet gör sig till känna. Infanterielden tycks även ha fått fäste hos ett fåtal olyckliga soldater som vinglar framåt likt gamla sjömän.
Vi når platsen för den gällande kartpunkten. Inga befäl syns. Jag beordrar rast. Befälen dyker upp någon minut därpå, hoppar ut ur bilen och skriker: ”GAS!, Ja rappa på då!”
Vi fumlar fram skyddsmaskerna och får en utskällning för att vi är för dåliga. ”Höjd C-beredskap!”. Plastförpackningar delas ut. Vi tar på oss den nya utrustningen och när allt är på liknar vi utomjordingar från en dålig 60-talsfilm. Likt levande sopsäckar, mänskliga sopmonster. Bastun har fått en konkurrent. Aftonbladets fettförbränningstips släng dig i väggen! Svetten rinner längs kroppen. Packning på och framåt. Sann tortyr. Jag förlorar greppet. Börjar gnälla. Sväljer spyan, nu är det fan ren vilja. Efter drygt en kilometer får vi äntligen ta av oss skyddsmasken och plastsäckarna. Jag sveper en halvliter vatten.
Moment 9. Sen kväll
Vi marscherar mot ännu en punkt på kartan. Utan skyddsutrustningen känns allt lätt igen. Till och med den värsta smärtan från radion har upphävts.
2-3 kilometer senare kommer vi fram till en värmestuga. Jag kämpar för att förtränga tanken om vila och värme. Ett fåtal personer i gruppen gör inte saken lättare. Diskussion om sömn bryter ut. Jag dras med, en naiv röst inom mig säger ”kanske?”.
Befälen kommer.
”Ni kommer att få en uppgift. Ni har fyra timmar på er. Ju snabbare ni löser uppgiften, desto längre sömn får ni”.
Varje grupp får en karta med en upk. Vi sätter fart, entusiastiska över beskedet. Uppgiften för samtliga är att lära sig en text utantill, en svår uppgift med tanke på tidpunkten och sömnbristen. Vi möts av ett pizzarecept. Jag kommer fortfarande ihåg meningarna jag fick i uppgift att memorera:
”Ingredienser. 1 msk salt. 1 msk socker. 1 msk olivolja. 1 dl riven ost, valfri sort. Tips: byt gärna ut den rivna osten mot mozzarella. Gör så här:”
Vi nöter in receptet. Diskuterar olika scenarier. Utvärderar dagen i korta drag. Stämningen är god, men något känns fel. Ska vi verkligen få vila i över 2 timmar? I värmen?
Marsch mot värmestugan. Taggade. Vi möts av levande ljus, rykande kaffekoppar och befäl som klagar på att vi luktar illa. Fjolligt, kom med bättre psykningar.
Karlsson börjar läsa, första meningen går klockrent, han ska precis börja läsa den andra då ett av befälen skriker: ”Fel, läs om!”. Ingen förstår någonting, Karlsson läste precis vad alla mindes, vi kan väl inte ha lärt oss fel?
Karlsson börjar om. Rösten hackar. Befälen skrattar. ”Ni kan ju inte texten. Ni säger deciliter, det står dl. Kan ni inte läsa? Ni glömmer punkter och alla andra tecken. Totalt värdelöst. Gör om, gör rätt!”
Irritationen kryper längs ryggraden. Vi lämnar värmestugan och går tillbaka till pizzareceptet. Stämningen försämras. Får vi sova något i natt? Vi lär oss receptet ”ordentligt” och redovisar utan några fel. En ny punkt ritas ut på kartan. Likgiltiga blickar utbytes. Vi biter ihop med vetskapen att det inte blir någon sömn den här natten heller. De andra grupperna verkar ha fått samma besked. Besvikelsen syns i allas trötta ansikten.
Drygt 2 timmar senare, precis innan vi ska redovisa en tredje uppgift kallar befälen till återsamling. Jag får en ny kartbit med instruktioner om marschväg. Farliga vägar och områden markeras. Allt känns fånigt. Varför ska vi slänga oss i skogskanten när någon stackars bonde kör förbi i sin Volvo? Akta oss för fienden, yeah right.
Packning på och framåt. Radion värker. Jag lyckas byta packning med Vagiström och Larsson någon kilometer men får sedan tillbaka min kära 180. Vi traskar på och anländer tidigare än väntat. Vi tar ett gemensamt beslut om sömn. Jag, Larsson och Dahlin skedar i skogskanten. Varmt och mysigt.
60-timmarsdagen (del 3)
Dag 3. ”En upk-jävel till och jag tar livet av mig”
Jag spärrar upp ögonen, hör en maskulin röst skrika "Stridsutrustning på. Uppställda om 5 minuter!” LT. Daun slår alla väckarklockor i världen.
Vi kommer ett par minuter för sent, får en rejäl utskällning.
Moment 10. Morgon.
Teoretiskt prov, 2 timmar. Vi förs in i ett trångt rum, klassisk musik spelas på hög volym. Fioler och gassande värme, och koldioxid. Min hjälm förvandlas till en kastrull och mitt huvud till den kokande huvudrätten. Befälen förklarar att de som inte klarar uppgiften inte heller klarar baskerprovet.
Snart märker jag att provet inte är till för att testa vår kunskap, utan istället vårt psyke. Frågor i stil med ”Vad hette Finlands överbefälhavare 1942?” dyker upp då och då. Jag småskrattar för mig själv och skriver oseriösa svar. När jag ser mig omkring i rummet är det klart att alla inte är med på budskapet. Paniken är uppenbar hos vissa. Sammanbitna blickar. Jag vågar inte säga något, strikta instruktioner om tystnad beordras, och jag förstår varför.
När drygt hälften är klara med provet byts musiken ut mot högt brus, allt för att psyka oss ytterligare. Jag och alla andra som lämnat in proven står upp och inväntar övriga. Syrehalten fortsätter att sjunka. Nu är det obehagligt, några kippar efter luft. Befälen lämnar byggnaden en kort stund för att få frisk luft, går sedan in igen och samlar in resterande prov. Tidsuppfattningen försvinner helt. Befälen fortsätter att terrorisera oss genom att patrullera lokalen. Sekunder känns som minuter. Jag börjar bli riktigt yr. Jag försöker styra tankarna: En snart komplett karta, semester, vänner, flickvän, mat. Men jag kommer hela tiden tillbaka till frisk luft, hur länge vi har varit i rummet som allt mer börjar kännas som en ugn.
”UT!”. Första gången på länge Dauns röst skänker glädje. Äntligen. Jag våldför mig på vattenflaskan och sveper de sista dropparna, fyller på och gör mig beredd för nästa station. Stridsvärde 3.
Moment 11. Förmiddag.
Efter 35 trimmar baskerprov, 58 timmar utan ordentlig sömn, är det inte lätt att motivera sig själv. Ännu svårare är det att motivera alla halvdöda stackare som hela tiden får dåliga besked.
Ännu en dag. När tar det slut? Min ovisshet irriterar folk. Jag får gång på gång förklara att vi är i samma sits, att ingen vet mer än någon annan. Till slut kommer vi på fötter, jag får en ny kartbit och vi fortsätter mot nästa punkt.
Någon kilometer senare är vi framme. Minvarningsband bildar 4 stora kvadrater. Vi befinner oss på en stor sandplan som ska gestalta en öken. Solen gassar. Vi gör packningsupplag vid befälens terrängbil och ställer upp för genomgång av uppgiften. LT. Elart tar upp en minsökare och förklarar dess struktur och funktioner. Vi ska söka av området efter farliga objekt och samla på oss allt minsökaren ger utslag på.
Kort därpå hittar vi vårt första fynd: Mat. Konserver med korv och bruna bönor i tomatsås. Underbart. En pessimist i gruppen undrar om vi inte kommer att få lämna tillbaka maten när samtliga burkar är upphittade. Han hyschas snabbt ner av oss andra. Här skall ätas! Innan maten får vi en till uppgift. Producera 40 sandsäckar per grupp. En enkel uppgift som lämnar nästan 1 timme kvar till mat och vila. En timme jag hellre hade sovit bort.
Moment 12. Bedömd tid: 1300
Kartan är komplett! Sista punkten ligger bara drygt 500 meter från sandlådan. En kille ur grupp två, Lischscheidl: ”En upk-jävel till och jag tar livet av mig” Kommentaren leder till skratt. Nu måste vi fan vara klara. Humöret är på topp. Kropparna är slitna, men det känns ändå ovanligt lätt att gå. Persson, killen som skadade sig första dagen, har återvänt och tagit över radion. Ryggen tackar.
Vi kommer fram till punkten och informeras om det gällande momentet: stridshinderbana på tid. Till min förvåning slipper vi inte bara hjälmen, utan hela stridsutrustningen. Är det här ett skämt? Något stämmer inte. När alla kommer i mål beordrar befälen rast vila på ställen och troppcheferna kallas för information. Då händer det som inte fick hända. Det jag varit rädd för. En ny karta plockas fram, full med nya upk:er. Jag får en ny punkt och en order som att informera truppen om läget.
Hur ska jag förklara för redan slutkörda soldater att vi har fått en ny karta? Hur lyckas jag motivera dem? Jag slänger beskedet rakt i ansiktet på alla, sliter av plåstret snabbt. Reaktionerna är som väntade. Folk ger upp, blundar för verkligheten. Ber mig hålla käft, vill inte lyssna. Jag försöker förgäves uppmuntra alla. Tala om att det bara är sista biten kvar, utan att egentligen ha en aning om hur långt vi ska gå. Jag får en utskällning som svar: ”Käft! Det där har du redan sagt så många gånger nu. Du vet ingenting! När är den här jävla skiten över? Jag orkar inte mer, jag skiter i baskern”.
Moment 13. Ca 1400.
De svagaste lämpar över packningar till andra. Sossetänket styr: Alla ska med. Om det ändå vore så här i verkligheten. Vi fortsätter att gå, all skit slängs på troppcheferna. ”Höj takten”, ”sänk takten”, ”varför går vi den här vägen?” Läget kan inte bli mycket sämre. Allt vi gör blir fel, och det får vi höra om och om igen.
En stund senare når vi upk:n. Befälen säger åt mig och Vagiström att ställa upp truppen på 4 led och sedan springa till nästa punkt med all utrustning. Jag förstår innebörden. Det här måste vara slutetappen! Elart verkar inse att jag har förstått läget och säger åt mig att få upp truppen utan onödigt snack.
Ett fåtal av herrarna tycks inte hänga med i mitt resonemang utan ligger istället kvar och kvider på marken, nästintill apatiska. Vi hjälper alla upp på benen. De svagaste i mitten.
Framåt!
Vi springer de två hundra meter som skiljer punkterna på kartan, upp för en brant backe och möts av samtliga befäl, uppradade. Äntligen. Lyckan går inte att beskriva. Skiten är över. Ingen gav upp, vi klarade provet som en grupp, samtliga.
.......
Hoppas ni fick en skön läsning, och att den stora godispåsen kanske smakar lite bättre nästa gång.
Statistik och bilder kommer när jag orkar och kan.
Jag spärrar upp ögonen, hör en maskulin röst skrika "Stridsutrustning på. Uppställda om 5 minuter!” LT. Daun slår alla väckarklockor i världen.
Vi kommer ett par minuter för sent, får en rejäl utskällning.
Moment 10. Morgon.
Teoretiskt prov, 2 timmar. Vi förs in i ett trångt rum, klassisk musik spelas på hög volym. Fioler och gassande värme, och koldioxid. Min hjälm förvandlas till en kastrull och mitt huvud till den kokande huvudrätten. Befälen förklarar att de som inte klarar uppgiften inte heller klarar baskerprovet.
Snart märker jag att provet inte är till för att testa vår kunskap, utan istället vårt psyke. Frågor i stil med ”Vad hette Finlands överbefälhavare 1942?” dyker upp då och då. Jag småskrattar för mig själv och skriver oseriösa svar. När jag ser mig omkring i rummet är det klart att alla inte är med på budskapet. Paniken är uppenbar hos vissa. Sammanbitna blickar. Jag vågar inte säga något, strikta instruktioner om tystnad beordras, och jag förstår varför.
När drygt hälften är klara med provet byts musiken ut mot högt brus, allt för att psyka oss ytterligare. Jag och alla andra som lämnat in proven står upp och inväntar övriga. Syrehalten fortsätter att sjunka. Nu är det obehagligt, några kippar efter luft. Befälen lämnar byggnaden en kort stund för att få frisk luft, går sedan in igen och samlar in resterande prov. Tidsuppfattningen försvinner helt. Befälen fortsätter att terrorisera oss genom att patrullera lokalen. Sekunder känns som minuter. Jag börjar bli riktigt yr. Jag försöker styra tankarna: En snart komplett karta, semester, vänner, flickvän, mat. Men jag kommer hela tiden tillbaka till frisk luft, hur länge vi har varit i rummet som allt mer börjar kännas som en ugn.
”UT!”. Första gången på länge Dauns röst skänker glädje. Äntligen. Jag våldför mig på vattenflaskan och sveper de sista dropparna, fyller på och gör mig beredd för nästa station. Stridsvärde 3.
Moment 11. Förmiddag.
Efter 35 trimmar baskerprov, 58 timmar utan ordentlig sömn, är det inte lätt att motivera sig själv. Ännu svårare är det att motivera alla halvdöda stackare som hela tiden får dåliga besked.
Ännu en dag. När tar det slut? Min ovisshet irriterar folk. Jag får gång på gång förklara att vi är i samma sits, att ingen vet mer än någon annan. Till slut kommer vi på fötter, jag får en ny kartbit och vi fortsätter mot nästa punkt.
Någon kilometer senare är vi framme. Minvarningsband bildar 4 stora kvadrater. Vi befinner oss på en stor sandplan som ska gestalta en öken. Solen gassar. Vi gör packningsupplag vid befälens terrängbil och ställer upp för genomgång av uppgiften. LT. Elart tar upp en minsökare och förklarar dess struktur och funktioner. Vi ska söka av området efter farliga objekt och samla på oss allt minsökaren ger utslag på.
Kort därpå hittar vi vårt första fynd: Mat. Konserver med korv och bruna bönor i tomatsås. Underbart. En pessimist i gruppen undrar om vi inte kommer att få lämna tillbaka maten när samtliga burkar är upphittade. Han hyschas snabbt ner av oss andra. Här skall ätas! Innan maten får vi en till uppgift. Producera 40 sandsäckar per grupp. En enkel uppgift som lämnar nästan 1 timme kvar till mat och vila. En timme jag hellre hade sovit bort.
Moment 12. Bedömd tid: 1300
Kartan är komplett! Sista punkten ligger bara drygt 500 meter från sandlådan. En kille ur grupp två, Lischscheidl: ”En upk-jävel till och jag tar livet av mig” Kommentaren leder till skratt. Nu måste vi fan vara klara. Humöret är på topp. Kropparna är slitna, men det känns ändå ovanligt lätt att gå. Persson, killen som skadade sig första dagen, har återvänt och tagit över radion. Ryggen tackar.
Vi kommer fram till punkten och informeras om det gällande momentet: stridshinderbana på tid. Till min förvåning slipper vi inte bara hjälmen, utan hela stridsutrustningen. Är det här ett skämt? Något stämmer inte. När alla kommer i mål beordrar befälen rast vila på ställen och troppcheferna kallas för information. Då händer det som inte fick hända. Det jag varit rädd för. En ny karta plockas fram, full med nya upk:er. Jag får en ny punkt och en order som att informera truppen om läget.
Hur ska jag förklara för redan slutkörda soldater att vi har fått en ny karta? Hur lyckas jag motivera dem? Jag slänger beskedet rakt i ansiktet på alla, sliter av plåstret snabbt. Reaktionerna är som väntade. Folk ger upp, blundar för verkligheten. Ber mig hålla käft, vill inte lyssna. Jag försöker förgäves uppmuntra alla. Tala om att det bara är sista biten kvar, utan att egentligen ha en aning om hur långt vi ska gå. Jag får en utskällning som svar: ”Käft! Det där har du redan sagt så många gånger nu. Du vet ingenting! När är den här jävla skiten över? Jag orkar inte mer, jag skiter i baskern”.
Moment 13. Ca 1400.
De svagaste lämpar över packningar till andra. Sossetänket styr: Alla ska med. Om det ändå vore så här i verkligheten. Vi fortsätter att gå, all skit slängs på troppcheferna. ”Höj takten”, ”sänk takten”, ”varför går vi den här vägen?” Läget kan inte bli mycket sämre. Allt vi gör blir fel, och det får vi höra om och om igen.
En stund senare når vi upk:n. Befälen säger åt mig och Vagiström att ställa upp truppen på 4 led och sedan springa till nästa punkt med all utrustning. Jag förstår innebörden. Det här måste vara slutetappen! Elart verkar inse att jag har förstått läget och säger åt mig att få upp truppen utan onödigt snack.
Ett fåtal av herrarna tycks inte hänga med i mitt resonemang utan ligger istället kvar och kvider på marken, nästintill apatiska. Vi hjälper alla upp på benen. De svagaste i mitten.
Framåt!
Vi springer de två hundra meter som skiljer punkterna på kartan, upp för en brant backe och möts av samtliga befäl, uppradade. Äntligen. Lyckan går inte att beskriva. Skiten är över. Ingen gav upp, vi klarade provet som en grupp, samtliga.
.......
Hoppas ni fick en skön läsning, och att den stora godispåsen kanske smakar lite bättre nästa gång.
Statistik och bilder kommer när jag orkar och kan.
tisdag 8 juli 2008
Att bli gammal.
Definitionen av ensamhet: Pensionär singularis på en parkbänk.
Tänker tillbaka på sitt liv. Tekniken förvirrar. En storstad som suger energi, som sväljer.
Vem vill bli 100 år?
Tur att män dör tidigare än kvinnor.
Medicinen håller oss vid liv, förskjuter mållinjen.
Rädlsa för döden: att den aldrig kommer.
Vi placeras på behandlingshem där redan utarbetade, underbetalda människor blir vår enda mänskliga kontakt, våra enda vänner.
Familjen, om man har någon, kommer på besök en gång om året. Höjdpunkten.
Släktmiddagar, likt våra första födelsedagar. Sitter och förstår ingenting.
När kommer jag fram?
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
