Imorgon bär det av!

... Till Rassle alltså.

Vi som ska åka är:

jag

Mackan

Lasse

Oscar

John hade jag ingen bild på, och sen är det ett bihang på 6, (eller sju), personer till som kommer att finnas med på något sätt.

...

Som bonus kommer det lite fler bilder från andra festligheter som jag inte har orkat/kommer att orka skriva om.

Fisketuren någon gång i juli:

Mackan ville själv gå genom det mest brännässletäta partiet av skogen. En genväg enligt han själv, som resulterade i skratt, gnäll, nästan tårar; samtidigt en förfärligt rolig bild som värmer i hjärtat! Värt att nämna är att Oscar hela tiden "trampade ner" brännässlor bakom mackan som gneds mot hans blottade vader.

Mackan 10 minuter senare....

Ett par gamla klenoder...

John, (inte han som ska till rassle), Stefan och Mackan

Micke, Ogge, nazi.

Eksjö stadshotell 8/5-08

Mackan och Ogge i 9:an

Betingade Reflexer

En läsare ställde frågor kring mitt namn igår, innebörden av Betingade Reflexer. Eftersom jag inte hade något svar hänvisade jag henne till wikipedia, där följande fanns skrivet:

"En betingad reflex är t.ex. när du räcker en diskborste till en kvinna, varpå hon maniskt börjar skrubba tills allt är skinande rent. (Hon kan även hittat en själv, eller försöka stjäla eventuellt undangömda exemplar)

Om det är väldigt mycket disk kan det vara vist att ta borsten från henne. Det är inte alltid lätt att befria den från hennes grepp, men det kan handla om liv och död. Låt istället dottern vara med i arbetet och lära sig inför framtiden. Betingade reflexer är inget att leka med, kom ihåg det."

Den Gröna Milen eller: Dåliga Filmer

Jag såg precis den danska filmen Festen. En fantastiskt bra film som lämnade mig med en stor klump i halsen. De senaste veckorna har präglats av ett flertal mindre sevärda filmer, bortsett från Skuggspel, och Festen då.

Hur som helst.

Jag gick in på filmtipset för att betygsätta Festen. Slösurfade lite. Kollade in mina mest avvikande betyg. Såg att jag tyckte mindre om Den Gröna Milen än andra. En film jag minns som överdriven och dålig. Jag gick vidare för att kolla vad andra hade gett den för betyg.

Klumpen som jag tidigare pratade om kom tillbaka när jag läste kommentarerna till filmen. En kille skrev: "Den bästa filmen jag sätt! :D Bra musik, bra skåderspelare, bra handling = mästervärk! Klockeren 5:a"

Tyvärr var det jag och några andra "pessimister" som utgjorde minoriteten. Nästan alla andra hyllade filmen. Kallade den för ett mästerverk, underbar, till och med vacker och gripande.

Hur är det möjligt? En film lika äkta som silikonbröst. Ett budskap som är så övertydligt att det inte går att misstolkas. En stor svart man som skulle se livsfarlig ut om han inte var världens snällaste, vilket passar bra med tanke på att han är oskyldigt dömd för ett dubbelmord på två små flickor(?) Och den där oskyldiga, naiva blicken. Inte ens en mus kan han skada. Men han kan hela folk med sina händer. Coolt. Tur att det finns kontraster också, så att man vet vilka man ska tycka om. Det tar ungefär 30 hundradelar innan man förstår att percy är antagonisten. Den onda killen man ska ogilla. Enkelt och bra? - Nej. Tråkigt och dåligt!

Givetvis finns det en stor målgrupp som föredrar vackra stråkar och slowmotionscener före ett starkt manus och snyggt foto. Men att majoriteten av filmtipsets användare har gett den 4:or respektive 5:or begriper jag inte.

Nej tack. Vill ni se en film om dödsstraff så kolla in The Life of Davil Gale. Den är betydligt mycket bättre.

Trailers till filmerna:
http://youtube.com/watch?v=uDybmxbKf4Y Den Gröna Milen
http://youtube.com/watch?v=gt7Jmjwjk3I The Life of Davil Gale

McDonalds

... Är den bästa medicinen just idag.

Familjen - Det snurrar i min skalle

Rassle! (Emmabodafestivalen)

Idag tog jag tummen ur och köpte en biljett till årets upplaga av Rassle. 800:- är ett rekordeligt pris för tre dagars livsnjutning.

Utbudet av artister är svårt att bedömma, för mig, (trogen hårdrockare), som aldrig gett indie-musik någon större chans. Nu är jag dock tvungen, om jag inte vill dra runt på campingen med en bergsprängare helt själv.

The Smiths har alltid fungerat, och även annan, "gammal" indie. Däremot har artister som The Knife tidigare alltid gett mig en klump i halsen. Tyvärr. Det är något med sången som inte klickar. Musiken brukar nästan alltid vara okej, eller till och med bra.

Men..

Jag har faktiskt börjat att acceptera, och till och med tycka om bitar av modern Indie. Det har tyvärr fått mig att bli en ännu större allätare än tidigare. Inte för att det är något fel med att vara allätare, men det är tråkigt. Det är Lasses fel, och kanske även Fridas.

Efter konserten kommer min uppfattning om Pop, Electronica, men framför allt Indie förhoppningsvis vara mindre grumlig, det är målet. Och givetvis att ha jävligt kul, för festivaler är verkligen sommar. Och Underbart.

Alla artister som kommer att spela under festivalen:
http://www.emmabodafestivalen.se/artister.asp

Släktträff 13/7

Jag får alltid en speciell känsla i kroppen när det börjar dra ihop sig till en släktträff. Det känns som om något fattas. Att minnet för alla liknande tillfällen har nollställts. Men samtidigt finns en märklig känsla av samhörighet. Lite likt filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind, fast ändå inte.

Hur som helst besökte jag och gubben hans syster och hennes man nere i Blekinge. På plats fanns även två av mina kusiner, Martin och Jakob. Martin hade med sig sina barn, tre minst sagt energiska tjejer i åldrarna 8-12 (tror jag). Hans sambo, som också var med, hade även hon en dotter, betydligt lugnare än Martins. Skönt.

I egenskap av "den nya killen" fick jag ta ansvar för alla barnens viljor. Allt på en gång. Kolla på släktkort ur oändligt många album, spel spel; framför allt önskades gitarrspel, som jag lyckligtvis lyckades slingre mig ur. Annars hade det troligvis blivit många "sista låten Hannes, kom igen!"

Det bästa - och värsta - med barn är att de alltid kommer på nya saker att göra vid motgångar, därför dröjde det inte länge innan jag hade fullt upp igen.

Vi hann i alla fall besöka en marknad nere i Ronneby. Jag gav tjejerna i uppgift att hitta den ultimata tekoppen. Preciserade noggrant koppens utseende, storlek och färg. En omfattande sökning sattes igång. Under tiden hann jag köpa fyra dvd-filmer för 50:-.

Tjejerna hittade massor av tekoppar. En hel del hyffsade exemplar, men inget som var i närheten av den perfektion jag fortfarande eftersträvar.

Efter det åkte vi tillbaka till huset för att käka. Jag fick en obehaglig känsla när jag märkte att grönsakerna var det som utmärkte sig mest. Missförtå mig inte, allt var gott, men grönsakerna var i en helt annan klass. Jag tänkte för mig själv: "Grönsakerna var verkligen jättegoda", nej det håller inte. Jag komplimenterade Birgitta (faster) för den goda maten och återgick sen till att spela kort med barnen.

Bubblan. Ett kortspel som är roligt i ungefär 30 sekunder var tydligen omtyckt. Efter alldeles för många omgångar frågade Birgitta om jag ville ha kaffe, en bra ursäkt att lämna bordet.

Några minuter senare kom tjejerna och ville spela badminton. Skönt med lite omväxling. Därefter drack vi te. Rooibos är nog den ultimata substansen. Synd att det inte finne med bland lumpens noggrant utvalda sorter.

Sen var det dags att åka hem. Jag och farsan diskuterade körkort nästan hela vägen hem, det känns som om det kan bli av innan jul i alla fall. Så nu vet ni det, alla mina noll läsare.

Jag har varit imponerande dålig på att lägga upp bilder. Det ska förbättras.

Körkort

Idag gick jag ner till Ewas trafikskola. Inte för att skriva in mig och börja ta lektioner, utan för att fylla i papper om tillstånd till övningskörning. Fyra år för sent.

Finniga 16-åringar satt och kollade ner på mig samtidigt som de kämpade med mobbebeviset. Bitter stämning. Det kändes som att börja om gymnasiet, killen som inte riktigt hängt med.

Hur som helst. Nu är allt ordnat. Utbildningen börjar klockan 11 på söndag och slutar 4 timmar senare samma dag. Bättre sent än aldrig.

400:- per person, vilket innebär att jag får hosta upp 800:- för mig och farsan. Fika ingick, så det är ju klart att det inte är gratis. (Dyra mackor?)

Dessutom var jag tvungen att gå till en optiker för att få reda på att min syn är bra. 95:-

Körskolorna är Sveriges moderna fogdar, fast med vänliga ansikten och större plånböcker.
Håller varandra om ryggen och suger ut mina norska pengar.

Usch.

60-timmarsdagen (del 1)

Baskermarschen, soldatprovet. Smärta, skavsår, svett; fyskisk och psykisk tortyr på hög nivå. Här är min något subjektiva återberättelse från de dagar som fick mig att uppskatta alla små bekvämligheter man annars inte tänker på.

Återberättelsen är uppdelad i tre delar. Stavfel eller andra kommentarer får gärna lämnas. Bilder kommer så fort jag lyckas komma över några.

Njut.

................

”Grattis på födelsedagen! Din present: Fält”

0530 – Väckning. Jag har redan avnjutit 30 minuter av morgonen som radiovakt i den klaustrofobiska pansarbandvagnen. Fiendehotet är lågt, men förläggningen bryts ändå enligt rutin. Vi löser uppgiften, dock kommer inte min avlösare i tid, så jag hinner inte äta frukost. Hungrig och besviken rullar vi iväg med vagnen till broläget Palles Backar där ingenjörplutonen AQ bryter en BB2. Regnet piskar. Alla är slitna. Sista dagen av fältveckan är inte bara fysiskt jobbig, alla vill hem. Dessutom väntar fem veckors sommarlov. Stridsvärde 3.

1200 - Lunch. Ingenjörerna stressäter och vi har det lugnt i vagnen.

1400 – Uppgiften löst. Bron är bruten och vi återvänder till ING2 för att återställa all materiell samt utvärdera veckan som gått. Moralen stiger. Stridsvärde 4.

1600 – utvärdering av fältveckan. Kapten är tydlig med att vi måste skynda oss så att vi inte missar kvällsmaten.

1630 – Uppställning innan dagens slut enligt dagsprogrammet. Kapten Andersson: ”Bra jobbat grabbar. Nivån på fältveckan har varit över förväntan. Ni ligger längre fram i utbildningsplanen än vi trodde. Då så. Höger vänster om! Återgå… Utelåsning vapen, 5 minuter utanför tunga vård!” Blickar utbyts, alla tänker på samma sak: ”baskerprov”. Jag ringer Frida och mina föräldrar. Jag berättar om läget, lägger på, skyndar mig till tunga vård. Dag 1 - ”Är vi framme snart?”

Moment 1. 1730

Inventering av all utrustning. Vi klär av oss i kalsonger och visar upp all materiel i packningen och även det vi hade på oss. Allt som inte står med på listorna slängs i stora platssäckar. Klockor, mobiltelefoner, nycklar, allt ätbart; inte ens hudsalva får tas med. Befälen har ändrat attityd. Ett mycket hårdare tonläge och attityd gentemot oss visas upp. Nu börjar allvaret.

Moment 2+3. Bedömd tid: 1900

Vi delas in i två troppar med sammanlagt fyra grupper. Jag utses till gruppchef för grupp 3. Vi får en karta med ett marschmål, en upk (utgångspunkt på karta), ungefär fem kilometer från ING2. På vägen dit passerar vi en arg fiskare som skäller ut oss för att vi beträder hans mark. Löjligt. Vi anländer och Troppchef Larsson och Dahlin får en ny karta, eller rättare sagt en bit av en karta, utklippt med ett nytt marschmål. Uppgiften är att hålla sig borta från alla fordon som agerar fiende och att ta sig till ”safe spots”.

Marsch i oändlighet. Fler utklippta små kartdelar samlas in vid olika punkter som vi passerar. Varje karta har en ny punkt och en order som alltid är densamma. ”Framryck mot nästa upk”.

11 km senare skadar sig Persson från CQ (maskinplutonen) och åker till sjukhus. Vi fortsätter. Jag äter upp en förpackning hudsalva som jag glömt kvar i jackan. Konsistensen äcklar mig, men hungern övertalar nervsystemet och jag tuggar i mig den vaniljdoftande fettklumpen. Placeboeffekten ger mig energi.

Någon gång under kommande morgon, bedömd tid 0400 vilar vi i 30 minuter efter att ha marscherat ett flertal kilometer till. Beslutet tas efter att medlemmar ur grupperna somnar gåendes, ståendes . Några hallucinerar och alla är trötta och hungriga.

Efter sammanlagt 26 km, utan mat och ordentlig sömn får vi äntligen 1 timmes vila. Kallt grus agerar hästens säng. Hårt men skönt. Kort därefter hittar vi grönpåsar (rations). Mat har aldrig uppskattats mer.

Infected Mushroom - Becoming Insane.

60-timmarsdagen (del 2)

Dag 2 - Misslyckade träskmonster, levande sopsäckar och pizzarecept

Moment 4. Bedömd tid: 1000

Vi simmar över en sjö med delar av utrustningen nerpackad i plastsäckar. Befälen skriker, men det är skönt att svalka sig i den 16-gradiga sjön. Första duschen på 5 dygn. Klädbyte. Torra kläder på kroppen, svettiga strumpor och kalsonger på stridspackningen. Stridsvärde 4.

Moment 5. Bedömd tid: 1200

Packning på och framåt. Åter marsch. Glad med tryckt stämning. Några försöker skämta om en till natt av marscherande, några nervösa killar skrattar. Ovissheten är större än någonsin.

En stund senare, sammanlagt 4 kilometer från moment 4 når vi broläget Bjälmen. Blir det här sista momentet? Diskussioner om brobyggnationer inleds. Befälen syns inte till. Blir det något brobygge? Jag får miljoner av frågor jag inte kan svara på. ”när kommer befälen?”, ”ska vi bygga bro?”, ”vilken bro ska vi bygga?”. Några diskuterar olika scenarier, resten sover.

20 minuter passerar innan befälen kommer. De verkar vara på ovanligt gott humor, jag blir osäker. LT Gullbo, storvuxen och skäggig, höjer rösten: ”lyssna upp!” Han visar oss ett par olika stationer med allt från traktordäck till vattendunkar och förklarar att vi ska genomgå en ”strong-man competition” Vem är Magnus Samuelsson? Tävlingsmänniskan Hannes får ny energi. Grupp 3 taggar.

Förlust i samtliga grenar. Besvikelsen är stor. Alldeles för mycket energi förbrukas på långa utlägg om vad vi borde ha gjort. Skulden läggs med all rätt på mig. Packning på; framåt.

Moment 6. Bedömd tid: 1400

Vi förflyttar oss inte längre än 500 meter. Befälen påstår sig ha en ”överraskning” till oss. Vi kommer fram, inrättar packningarna snyggt och sätter och ner. Gräset känns som det mjukaste, varmaste täcket som har väntat på mig, sin ägare, att bara koppla av; kraftsamla i den behagliga tillvaron. Jag får ständigt nya perspektiv på saker och ting. Hur kan en säng vara för hård? Tystnaden bryts av LT Elart; ”Samling!”.

Vi får Tänddon, instruktioner om att göra upp en eld och hålla den vid liv tills annat sägs. Bättre uppgift kunde vi inte ha bett om. Vi torkar kläder, vilar, (sover), eldar, njuter. Var det här överraskningen? - Det fick vi aldrig svar på.

Moment 7. Bedömd tid: Eftermiddag

”Släck eldarna”, skriker LT Daun med stämman som hade gjort en operasångare deprimerad. Vi tar på oss stridsutrustning, men lämnar packningen kvar. Det bådar inte gott. Vi kommer fram till två avspärrningsband vid en sjö. Här genomför vi en fälthinderbana. Vi springer genom träsk, skog, över vattenhinder. Över en liten sjö, midjedjupt vatten. När vi kommer i mål är min utrustning genomblöt, lerig och allmänt äcklig. Som ett misslyckat träskmonster. Vi sliter av oss utrustningen, skrapar bort den värsta leran och gläds för första gången över våra reservkängor som hängt och slängt på packningen.

LT. Daun kommer tillbaka. Uppspända ögon. ”Stridsutrustning på, färdiga om 20 minuter! Ni som har ingångna extrakängor, ta på er dem. Alla andra får se till att torka sina blöta under rasten. Vi vill inte att ni ska få skavsår. Jag kommer att visitera så att ingen har på sig oanvända kängor! ”

Jag vänder mig förskräckt mot packningen för att konstatera vad jag redan vet. Mina kängor är helt nya. Aldrig använda, inte ens prövade. Skoskav? Vad i helvete får jag inte med blöta kängor då!? Besviken och likgiltig gör jag mitt bästa för att torka min leriga, genomvåta skoskavsgaranti. Misären är ett faktum. Moralen når sitt lägsta skede hittills. Här utses jag och Vagiström till nya troppchefer och jag får en 10-kilos RA 180 som present. Trycker ner den i väskan. Packningen skär in i axlarna som knivar, ryggen gnäller. Vi fortsätter mot nästa upk, biter ihop och hoppas på bättre tider. Stridsvärde 2.

Moment 8. Kväll

Tjuriga kommentarer som tidigare hörts sporadiskt ökar alltjämt, fler munnar yttrar sig och färre uppmuntrar truppen. Skoskavet gör sig till känna. Infanterielden tycks även ha fått fäste hos ett fåtal olyckliga soldater som vinglar framåt likt gamla sjömän.

Vi når platsen för den gällande kartpunkten. Inga befäl syns. Jag beordrar rast. Befälen dyker upp någon minut därpå, hoppar ut ur bilen och skriker: ”GAS!, Ja rappa på då!”

Vi fumlar fram skyddsmaskerna och får en utskällning för att vi är för dåliga. ”Höjd C-beredskap!”. Plastförpackningar delas ut. Vi tar på oss den nya utrustningen och när allt är på liknar vi utomjordingar från en dålig 60-talsfilm. Likt levande sopsäckar, mänskliga sopmonster. Bastun har fått en konkurrent. Aftonbladets fettförbränningstips släng dig i väggen! Svetten rinner längs kroppen. Packning på och framåt. Sann tortyr. Jag förlorar greppet. Börjar gnälla. Sväljer spyan, nu är det fan ren vilja. Efter drygt en kilometer får vi äntligen ta av oss skyddsmasken och plastsäckarna. Jag sveper en halvliter vatten.

Moment 9. Sen kväll

Vi marscherar mot ännu en punkt på kartan. Utan skyddsutrustningen känns allt lätt igen. Till och med den värsta smärtan från radion har upphävts.

2-3 kilometer senare kommer vi fram till en värmestuga. Jag kämpar för att förtränga tanken om vila och värme. Ett fåtal personer i gruppen gör inte saken lättare. Diskussion om sömn bryter ut. Jag dras med, en naiv röst inom mig säger ”kanske?”.

Befälen kommer.

”Ni kommer att få en uppgift. Ni har fyra timmar på er. Ju snabbare ni löser uppgiften, desto längre sömn får ni”.

Varje grupp får en karta med en upk. Vi sätter fart, entusiastiska över beskedet. Uppgiften för samtliga är att lära sig en text utantill, en svår uppgift med tanke på tidpunkten och sömnbristen. Vi möts av ett pizzarecept. Jag kommer fortfarande ihåg meningarna jag fick i uppgift att memorera:

”Ingredienser. 1 msk salt. 1 msk socker. 1 msk olivolja. 1 dl riven ost, valfri sort. Tips: byt gärna ut den rivna osten mot mozzarella. Gör så här:”

Vi nöter in receptet. Diskuterar olika scenarier. Utvärderar dagen i korta drag. Stämningen är god, men något känns fel. Ska vi verkligen få vila i över 2 timmar? I värmen?

Marsch mot värmestugan. Taggade. Vi möts av levande ljus, rykande kaffekoppar och befäl som klagar på att vi luktar illa. Fjolligt, kom med bättre psykningar.

Karlsson börjar läsa, första meningen går klockrent, han ska precis börja läsa den andra då ett av befälen skriker: ”Fel, läs om!”. Ingen förstår någonting, Karlsson läste precis vad alla mindes, vi kan väl inte ha lärt oss fel?

Karlsson börjar om. Rösten hackar. Befälen skrattar. ”Ni kan ju inte texten. Ni säger deciliter, det står dl. Kan ni inte läsa? Ni glömmer punkter och alla andra tecken. Totalt värdelöst. Gör om, gör rätt!”

Irritationen kryper längs ryggraden. Vi lämnar värmestugan och går tillbaka till pizzareceptet. Stämningen försämras. Får vi sova något i natt? Vi lär oss receptet ”ordentligt” och redovisar utan några fel. En ny punkt ritas ut på kartan. Likgiltiga blickar utbytes. Vi biter ihop med vetskapen att det inte blir någon sömn den här natten heller. De andra grupperna verkar ha fått samma besked. Besvikelsen syns i allas trötta ansikten.

Drygt 2 timmar senare, precis innan vi ska redovisa en tredje uppgift kallar befälen till återsamling. Jag får en ny kartbit med instruktioner om marschväg. Farliga vägar och områden markeras. Allt känns fånigt. Varför ska vi slänga oss i skogskanten när någon stackars bonde kör förbi i sin Volvo? Akta oss för fienden, yeah right.
Packning på och framåt. Radion värker. Jag lyckas byta packning med Vagiström och Larsson någon kilometer men får sedan tillbaka min kära 180. Vi traskar på och anländer tidigare än väntat. Vi tar ett gemensamt beslut om sömn. Jag, Larsson och Dahlin skedar i skogskanten. Varmt och mysigt.

60-timmarsdagen (del 3)

Dag 3. ”En upk-jävel till och jag tar livet av mig”

Jag spärrar upp ögonen, hör en maskulin röst skrika "Stridsutrustning på. Uppställda om 5 minuter!” LT. Daun slår alla väckarklockor i världen.

Vi kommer ett par minuter för sent, får en rejäl utskällning.

Moment 10. Morgon.

Teoretiskt prov, 2 timmar. Vi förs in i ett trångt rum, klassisk musik spelas på hög volym. Fioler och gassande värme, och koldioxid. Min hjälm förvandlas till en kastrull och mitt huvud till den kokande huvudrätten. Befälen förklarar att de som inte klarar uppgiften inte heller klarar baskerprovet.

Snart märker jag att provet inte är till för att testa vår kunskap, utan istället vårt psyke. Frågor i stil med ”Vad hette Finlands överbefälhavare 1942?” dyker upp då och då. Jag småskrattar för mig själv och skriver oseriösa svar. När jag ser mig omkring i rummet är det klart att alla inte är med på budskapet. Paniken är uppenbar hos vissa. Sammanbitna blickar. Jag vågar inte säga något, strikta instruktioner om tystnad beordras, och jag förstår varför.

När drygt hälften är klara med provet byts musiken ut mot högt brus, allt för att psyka oss ytterligare. Jag och alla andra som lämnat in proven står upp och inväntar övriga. Syrehalten fortsätter att sjunka. Nu är det obehagligt, några kippar efter luft. Befälen lämnar byggnaden en kort stund för att få frisk luft, går sedan in igen och samlar in resterande prov. Tidsuppfattningen försvinner helt. Befälen fortsätter att terrorisera oss genom att patrullera lokalen. Sekunder känns som minuter. Jag börjar bli riktigt yr. Jag försöker styra tankarna: En snart komplett karta, semester, vänner, flickvän, mat. Men jag kommer hela tiden tillbaka till frisk luft, hur länge vi har varit i rummet som allt mer börjar kännas som en ugn.

”UT!”. Första gången på länge Dauns röst skänker glädje. Äntligen. Jag våldför mig på vattenflaskan och sveper de sista dropparna, fyller på och gör mig beredd för nästa station. Stridsvärde 3.

Moment 11. Förmiddag.

Efter 35 trimmar baskerprov, 58 timmar utan ordentlig sömn, är det inte lätt att motivera sig själv. Ännu svårare är det att motivera alla halvdöda stackare som hela tiden får dåliga besked.
Ännu en dag. När tar det slut? Min ovisshet irriterar folk. Jag får gång på gång förklara att vi är i samma sits, att ingen vet mer än någon annan. Till slut kommer vi på fötter, jag får en ny kartbit och vi fortsätter mot nästa punkt.

Någon kilometer senare är vi framme. Minvarningsband bildar 4 stora kvadrater. Vi befinner oss på en stor sandplan som ska gestalta en öken. Solen gassar. Vi gör packningsupplag vid befälens terrängbil och ställer upp för genomgång av uppgiften. LT. Elart tar upp en minsökare och förklarar dess struktur och funktioner. Vi ska söka av området efter farliga objekt och samla på oss allt minsökaren ger utslag på.

Kort därpå hittar vi vårt första fynd: Mat. Konserver med korv och bruna bönor i tomatsås. Underbart. En pessimist i gruppen undrar om vi inte kommer att få lämna tillbaka maten när samtliga burkar är upphittade. Han hyschas snabbt ner av oss andra. Här skall ätas! Innan maten får vi en till uppgift. Producera 40 sandsäckar per grupp. En enkel uppgift som lämnar nästan 1 timme kvar till mat och vila. En timme jag hellre hade sovit bort.

Moment 12. Bedömd tid: 1300

Kartan är komplett! Sista punkten ligger bara drygt 500 meter från sandlådan. En kille ur grupp två, Lischscheidl: ”En upk-jävel till och jag tar livet av mig” Kommentaren leder till skratt. Nu måste vi fan vara klara. Humöret är på topp. Kropparna är slitna, men det känns ändå ovanligt lätt att gå. Persson, killen som skadade sig första dagen, har återvänt och tagit över radion. Ryggen tackar.

Vi kommer fram till punkten och informeras om det gällande momentet: stridshinderbana på tid. Till min förvåning slipper vi inte bara hjälmen, utan hela stridsutrustningen. Är det här ett skämt? Något stämmer inte. När alla kommer i mål beordrar befälen rast vila på ställen och troppcheferna kallas för information. Då händer det som inte fick hända. Det jag varit rädd för. En ny karta plockas fram, full med nya upk:er. Jag får en ny punkt och en order som att informera truppen om läget.

Hur ska jag förklara för redan slutkörda soldater att vi har fått en ny karta? Hur lyckas jag motivera dem? Jag slänger beskedet rakt i ansiktet på alla, sliter av plåstret snabbt. Reaktionerna är som väntade. Folk ger upp, blundar för verkligheten. Ber mig hålla käft, vill inte lyssna. Jag försöker förgäves uppmuntra alla. Tala om att det bara är sista biten kvar, utan att egentligen ha en aning om hur långt vi ska gå. Jag får en utskällning som svar: ”Käft! Det där har du redan sagt så många gånger nu. Du vet ingenting! När är den här jävla skiten över? Jag orkar inte mer, jag skiter i baskern”.

Moment 13. Ca 1400.

De svagaste lämpar över packningar till andra. Sossetänket styr: Alla ska med. Om det ändå vore så här i verkligheten. Vi fortsätter att gå, all skit slängs på troppcheferna. ”Höj takten”, ”sänk takten”, ”varför går vi den här vägen?” Läget kan inte bli mycket sämre. Allt vi gör blir fel, och det får vi höra om och om igen.

En stund senare når vi upk:n. Befälen säger åt mig och Vagiström att ställa upp truppen på 4 led och sedan springa till nästa punkt med all utrustning. Jag förstår innebörden. Det här måste vara slutetappen! Elart verkar inse att jag har förstått läget och säger åt mig att få upp truppen utan onödigt snack.

Ett fåtal av herrarna tycks inte hänga med i mitt resonemang utan ligger istället kvar och kvider på marken, nästintill apatiska. Vi hjälper alla upp på benen. De svagaste i mitten.

Framåt!

Vi springer de två hundra meter som skiljer punkterna på kartan, upp för en brant backe och möts av samtliga befäl, uppradade. Äntligen. Lyckan går inte att beskriva. Skiten är över. Ingen gav upp, vi klarade provet som en grupp, samtliga.

.......

Hoppas ni fick en skön läsning, och att den stora godispåsen kanske smakar lite bättre nästa gång.

Statistik och bilder kommer när jag orkar och kan.

Att bli gammal.

Definitionen av ensamhet: Pensionär singularis på en parkbänk.
Tänker tillbaka på sitt liv. Tekniken förvirrar. En storstad som suger energi, som sväljer.

Vem vill bli 100 år?
Tur att män dör tidigare än kvinnor.

Medicinen håller oss vid liv, förskjuter mållinjen.

Rädlsa för döden: att den aldrig kommer.

Vi placeras på behandlingshem där redan utarbetade, underbetalda människor blir vår enda mänskliga kontakt, våra enda vänner.
Familjen, om man har någon, kommer på besök en gång om året. Höjdpunkten.

Släktmiddagar, likt våra första födelsedagar. Sitter och förstår ingenting.

När kommer jag fram?