60-timmarsdagen (del 1)

Baskermarschen, soldatprovet. Smärta, skavsår, svett; fyskisk och psykisk tortyr på hög nivå. Här är min något subjektiva återberättelse från de dagar som fick mig att uppskatta alla små bekvämligheter man annars inte tänker på.

Återberättelsen är uppdelad i tre delar. Stavfel eller andra kommentarer får gärna lämnas. Bilder kommer så fort jag lyckas komma över några.

Njut.

................

”Grattis på födelsedagen! Din present: Fält”

0530 – Väckning. Jag har redan avnjutit 30 minuter av morgonen som radiovakt i den klaustrofobiska pansarbandvagnen. Fiendehotet är lågt, men förläggningen bryts ändå enligt rutin. Vi löser uppgiften, dock kommer inte min avlösare i tid, så jag hinner inte äta frukost. Hungrig och besviken rullar vi iväg med vagnen till broläget Palles Backar där ingenjörplutonen AQ bryter en BB2. Regnet piskar. Alla är slitna. Sista dagen av fältveckan är inte bara fysiskt jobbig, alla vill hem. Dessutom väntar fem veckors sommarlov. Stridsvärde 3.

1200 - Lunch. Ingenjörerna stressäter och vi har det lugnt i vagnen.

1400 – Uppgiften löst. Bron är bruten och vi återvänder till ING2 för att återställa all materiell samt utvärdera veckan som gått. Moralen stiger. Stridsvärde 4.

1600 – utvärdering av fältveckan. Kapten är tydlig med att vi måste skynda oss så att vi inte missar kvällsmaten.

1630 – Uppställning innan dagens slut enligt dagsprogrammet. Kapten Andersson: ”Bra jobbat grabbar. Nivån på fältveckan har varit över förväntan. Ni ligger längre fram i utbildningsplanen än vi trodde. Då så. Höger vänster om! Återgå… Utelåsning vapen, 5 minuter utanför tunga vård!” Blickar utbyts, alla tänker på samma sak: ”baskerprov”. Jag ringer Frida och mina föräldrar. Jag berättar om läget, lägger på, skyndar mig till tunga vård. Dag 1 - ”Är vi framme snart?”

Moment 1. 1730

Inventering av all utrustning. Vi klär av oss i kalsonger och visar upp all materiel i packningen och även det vi hade på oss. Allt som inte står med på listorna slängs i stora platssäckar. Klockor, mobiltelefoner, nycklar, allt ätbart; inte ens hudsalva får tas med. Befälen har ändrat attityd. Ett mycket hårdare tonläge och attityd gentemot oss visas upp. Nu börjar allvaret.

Moment 2+3. Bedömd tid: 1900

Vi delas in i två troppar med sammanlagt fyra grupper. Jag utses till gruppchef för grupp 3. Vi får en karta med ett marschmål, en upk (utgångspunkt på karta), ungefär fem kilometer från ING2. På vägen dit passerar vi en arg fiskare som skäller ut oss för att vi beträder hans mark. Löjligt. Vi anländer och Troppchef Larsson och Dahlin får en ny karta, eller rättare sagt en bit av en karta, utklippt med ett nytt marschmål. Uppgiften är att hålla sig borta från alla fordon som agerar fiende och att ta sig till ”safe spots”.

Marsch i oändlighet. Fler utklippta små kartdelar samlas in vid olika punkter som vi passerar. Varje karta har en ny punkt och en order som alltid är densamma. ”Framryck mot nästa upk”.

11 km senare skadar sig Persson från CQ (maskinplutonen) och åker till sjukhus. Vi fortsätter. Jag äter upp en förpackning hudsalva som jag glömt kvar i jackan. Konsistensen äcklar mig, men hungern övertalar nervsystemet och jag tuggar i mig den vaniljdoftande fettklumpen. Placeboeffekten ger mig energi.

Någon gång under kommande morgon, bedömd tid 0400 vilar vi i 30 minuter efter att ha marscherat ett flertal kilometer till. Beslutet tas efter att medlemmar ur grupperna somnar gåendes, ståendes . Några hallucinerar och alla är trötta och hungriga.

Efter sammanlagt 26 km, utan mat och ordentlig sömn får vi äntligen 1 timmes vila. Kallt grus agerar hästens säng. Hårt men skönt. Kort därefter hittar vi grönpåsar (rations). Mat har aldrig uppskattats mer.

Infected Mushroom - Becoming Insane.