Musiksmak - En långsam övergång

I början av 2008, efter väldigt många år av mer eller mindre bara hårdrock, började en annan typ av musik spelas från mina högtalare. Till en början skedde detta vid ytters få tillfällen. En långsam övergång från hårdrock till den tidigare väldigt illa omtyckta indie-genren inleddes.

Jag har alltid gillat The Smiths, men t.ex. Vapnet, The Whitest boy alive mfl. gick inte riktigt hem. Förut.

Vändpunkten måste nog ändå varit Rassle, för drygt 3 månader sen, när jag fick uppleva musiken "på riktigt". Först då förstod och kände jag glädjen som tidigare varit helt frånvarande.

Missförstå mig inte nu. Jag har inte blivit frälst eller bytt stil. Jag tycker fortfarande om hårdrock, nästan lika mycket som förut. Det blir inga stuprör och knappast någon snelugg, i alla fall inte än på ett bra tag.

http://www.youtube.com/watch?v=C9r9sQ6PHOM Ett smakprov.

Ett antal intressanta grupper:

Kings of convenience är en sensation som jag gått miste om alldeles för länge. Fy fan vilken bra musik. Sångaren från The whitest boy alive samt en till gitarrist/vocalist. Har ni inte hört dem så rekommenderar (kommenderar) jag er att söka upp låtar som know how, love is no big truth, i'd rather dance with you och misread. En given favorit.

Kanske inte heller är världens överraskning att The whitest boy alive också hamnar på listan. Inte helt olikt KoC (säkert delvis pga erlend øye - sångaren). Lugn rockig Indie.

The Smiths återigen. Har höjts ett antal steg/betyg under de senaste veckorna efter ett antal speltimmar på ipoden. Det absolut bästa banden inom indien någonsin. 98% tack vare Morrissey

Sen är det väl Billie the vision, Miss Li, Moto boy, Dekektivbyrån, Familjen och ett antal till som jag inte kommer på nu som var riktigt, riktigt bra under festivalen.

Summa Kardimumma: Indie är lite bra i alla fall.