Plötsligt händer det. (Nej ingen jävla trisslott)
Man sätter på en film med förväntningen att underhållas, åtminstone till en så pass hög nivå att filmen inte stängs av. Då händer det. Filmen är beklämmande bra. Så bra att man nästan mår dåligt. Precis så bra är Kaspar Hauser.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar