60-timmarsdagen (del 3)

Dag 3. ”En upk-jävel till och jag tar livet av mig”

Jag spärrar upp ögonen, hör en maskulin röst skrika "Stridsutrustning på. Uppställda om 5 minuter!” LT. Daun slår alla väckarklockor i världen.

Vi kommer ett par minuter för sent, får en rejäl utskällning.

Moment 10. Morgon.

Teoretiskt prov, 2 timmar. Vi förs in i ett trångt rum, klassisk musik spelas på hög volym. Fioler och gassande värme, och koldioxid. Min hjälm förvandlas till en kastrull och mitt huvud till den kokande huvudrätten. Befälen förklarar att de som inte klarar uppgiften inte heller klarar baskerprovet.

Snart märker jag att provet inte är till för att testa vår kunskap, utan istället vårt psyke. Frågor i stil med ”Vad hette Finlands överbefälhavare 1942?” dyker upp då och då. Jag småskrattar för mig själv och skriver oseriösa svar. När jag ser mig omkring i rummet är det klart att alla inte är med på budskapet. Paniken är uppenbar hos vissa. Sammanbitna blickar. Jag vågar inte säga något, strikta instruktioner om tystnad beordras, och jag förstår varför.

När drygt hälften är klara med provet byts musiken ut mot högt brus, allt för att psyka oss ytterligare. Jag och alla andra som lämnat in proven står upp och inväntar övriga. Syrehalten fortsätter att sjunka. Nu är det obehagligt, några kippar efter luft. Befälen lämnar byggnaden en kort stund för att få frisk luft, går sedan in igen och samlar in resterande prov. Tidsuppfattningen försvinner helt. Befälen fortsätter att terrorisera oss genom att patrullera lokalen. Sekunder känns som minuter. Jag börjar bli riktigt yr. Jag försöker styra tankarna: En snart komplett karta, semester, vänner, flickvän, mat. Men jag kommer hela tiden tillbaka till frisk luft, hur länge vi har varit i rummet som allt mer börjar kännas som en ugn.

”UT!”. Första gången på länge Dauns röst skänker glädje. Äntligen. Jag våldför mig på vattenflaskan och sveper de sista dropparna, fyller på och gör mig beredd för nästa station. Stridsvärde 3.

Moment 11. Förmiddag.

Efter 35 trimmar baskerprov, 58 timmar utan ordentlig sömn, är det inte lätt att motivera sig själv. Ännu svårare är det att motivera alla halvdöda stackare som hela tiden får dåliga besked.
Ännu en dag. När tar det slut? Min ovisshet irriterar folk. Jag får gång på gång förklara att vi är i samma sits, att ingen vet mer än någon annan. Till slut kommer vi på fötter, jag får en ny kartbit och vi fortsätter mot nästa punkt.

Någon kilometer senare är vi framme. Minvarningsband bildar 4 stora kvadrater. Vi befinner oss på en stor sandplan som ska gestalta en öken. Solen gassar. Vi gör packningsupplag vid befälens terrängbil och ställer upp för genomgång av uppgiften. LT. Elart tar upp en minsökare och förklarar dess struktur och funktioner. Vi ska söka av området efter farliga objekt och samla på oss allt minsökaren ger utslag på.

Kort därpå hittar vi vårt första fynd: Mat. Konserver med korv och bruna bönor i tomatsås. Underbart. En pessimist i gruppen undrar om vi inte kommer att få lämna tillbaka maten när samtliga burkar är upphittade. Han hyschas snabbt ner av oss andra. Här skall ätas! Innan maten får vi en till uppgift. Producera 40 sandsäckar per grupp. En enkel uppgift som lämnar nästan 1 timme kvar till mat och vila. En timme jag hellre hade sovit bort.

Moment 12. Bedömd tid: 1300

Kartan är komplett! Sista punkten ligger bara drygt 500 meter från sandlådan. En kille ur grupp två, Lischscheidl: ”En upk-jävel till och jag tar livet av mig” Kommentaren leder till skratt. Nu måste vi fan vara klara. Humöret är på topp. Kropparna är slitna, men det känns ändå ovanligt lätt att gå. Persson, killen som skadade sig första dagen, har återvänt och tagit över radion. Ryggen tackar.

Vi kommer fram till punkten och informeras om det gällande momentet: stridshinderbana på tid. Till min förvåning slipper vi inte bara hjälmen, utan hela stridsutrustningen. Är det här ett skämt? Något stämmer inte. När alla kommer i mål beordrar befälen rast vila på ställen och troppcheferna kallas för information. Då händer det som inte fick hända. Det jag varit rädd för. En ny karta plockas fram, full med nya upk:er. Jag får en ny punkt och en order som att informera truppen om läget.

Hur ska jag förklara för redan slutkörda soldater att vi har fått en ny karta? Hur lyckas jag motivera dem? Jag slänger beskedet rakt i ansiktet på alla, sliter av plåstret snabbt. Reaktionerna är som väntade. Folk ger upp, blundar för verkligheten. Ber mig hålla käft, vill inte lyssna. Jag försöker förgäves uppmuntra alla. Tala om att det bara är sista biten kvar, utan att egentligen ha en aning om hur långt vi ska gå. Jag får en utskällning som svar: ”Käft! Det där har du redan sagt så många gånger nu. Du vet ingenting! När är den här jävla skiten över? Jag orkar inte mer, jag skiter i baskern”.

Moment 13. Ca 1400.

De svagaste lämpar över packningar till andra. Sossetänket styr: Alla ska med. Om det ändå vore så här i verkligheten. Vi fortsätter att gå, all skit slängs på troppcheferna. ”Höj takten”, ”sänk takten”, ”varför går vi den här vägen?” Läget kan inte bli mycket sämre. Allt vi gör blir fel, och det får vi höra om och om igen.

En stund senare når vi upk:n. Befälen säger åt mig och Vagiström att ställa upp truppen på 4 led och sedan springa till nästa punkt med all utrustning. Jag förstår innebörden. Det här måste vara slutetappen! Elart verkar inse att jag har förstått läget och säger åt mig att få upp truppen utan onödigt snack.

Ett fåtal av herrarna tycks inte hänga med i mitt resonemang utan ligger istället kvar och kvider på marken, nästintill apatiska. Vi hjälper alla upp på benen. De svagaste i mitten.

Framåt!

Vi springer de två hundra meter som skiljer punkterna på kartan, upp för en brant backe och möts av samtliga befäl, uppradade. Äntligen. Lyckan går inte att beskriva. Skiten är över. Ingen gav upp, vi klarade provet som en grupp, samtliga.

.......

Hoppas ni fick en skön läsning, och att den stora godispåsen kanske smakar lite bättre nästa gång.

Statistik och bilder kommer när jag orkar och kan.